x
Rekord i gåshud, men funkar lite bättre hemma

Alcest, Kulturbolaget, Malmö

Rekord i gåshud, men funkar lite bättre hemma

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Första tanken är att Dead, Quorthon och Euronymus vänder sig i graven över black metals utveckling de senaste tio åren. Från att ha varit den mest avskyvärda, onda, äkta musiken som mest drog till sig likasinnade knäppskallar har yngre förmågor börjat experimentera med grundstommen och vidgat horisonterna rejält.

Stéphane ”Neige” Paul grundade Alcest redan som femtonåring, och det är inte helt långsökt att spekulera i huruvida debutdemon Le Secret var startskottet för en ny våg av black metal. Corpsepaint och Satan hamnar i skymundan för – i Neiges fall – texter om älvor och shoegaze-element. Faktum är att musiken ofta beskrivs som blackgaze, där influenser från Slowdive och My Bloody Valentine möter råa ursinnesvrål och blastbeats.

Visst står det några black metal-kids i Mayhem-tröjor längst framme vid Kulturbolagets scen, men den dominerande gemensamma nämnaren i publiken är skägg. Välfriserade sådana, prydandes hakorna på väldigt många hipsterpappor. Ryktet säger att någon franskspråkig litteratursällskap-herrklubb har hittat hit också. Det är lite ironiskt vilken publik som plötsligt lagt rabarber på black metal, men vem bryr sig egentligen?

Nå. Hur bra ljud och framträdande än är – Neiges livemusiker är fantastiska – så är Alcest ett av få band som aldrig kan bli lika bra på scen som på rygg i soffan med stängda ögon och maxvolym i hörlurarna. Magin når inte riktigt ända in i märgen, även om Là Où Naissent Les Couleurs Nouvelles utlöser 2017 års rekord i konsertgåshud. Det blir liksom lite dissonant när frontmannen, med en tandkrämsfärgad strata och en uppsyn oskyldig som snö, drar igång handklapp i Eclosion och visar sin sneda tandrad i ett modest leende. Jag vill inte vara på rockklubb när jag hör Percées De Lumière, jag vill lägga mig ner, gärna typ på Island eller i en skogsdunge fylld med morgondimma.

Nog med gnäll. Musiken är fantastisk, låtvalet går inte att klaga på och en timmes speltid är generöst både av arrangören och fransmännen själva. Postrockiga tiominutaren Déliverance avslutas med att Neige blir ensam kvar på scen. När han går ner på knä framför stärkaren och rundgången tjuter uppstår en mycket klädsam attityd.

Vem vet, kanske hade Dead och grabbarna glatt sig åt black metals nya riktning. För vad retar mer gallfeber på de som tror att de är mest true än att vara totalt anti?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA