x
Mikael Wiehe: Portvakten

Mikael Wiehe
Portvakten

En kreativ motor på helvarv

GAFFA

Album / Border Music
Utgivning D. 2017.11.10
Recenserad av
André Spång

De två inledande, dansanta låtarna på Mikael Wiehes Portvakten ger en felaktig bild av skivans karaktär. Det uppstår en tydlig distinktion, Portvakten är inte enhetlig, den är splittrad; stundtals lekfull och lättillgänglig, stundtals svårmodig och karg. Den enda gemensamma nämnaren genom albumet är den kreativa motorn Wiehe har lyckats hålla spinnande sen han först gjorde sig ett namn på den svenska musikscenen.

Det är ingen slump att albumet exploderar av ordsvada och musikaliska expeditioner, Mikael Wiehes konstnärskap matas av omvärldens orättvisor, maktmissbruk. I en tid som denna går motorn på högvarv. Wiehe sjunger själv om hur han ska förfölja sin fiender så länge han finns till i Leva Tills Jag Dör.

I C’est Paris rabblar Wiehe på skånsk-franska upp parisiska essenser i stil med Gare Du Nord, Charlie Hebdo, Place Pigalle och Picasso i samma anda som George Harrison besjunger sina favoritsötsaker i Savoy TruffleThe White Album. C’est Paris är skivans mest intetsägande låt och kan riskera att ta udden av de budskap han framfört tidigare, men samtidigt är det en realistisk bild av hur samtiden egentligen fungerar. Vi ids inte att alltid tänka på allt ont här i världen utan att emellanåt rabbla vad man tycker är bra med Paris.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA