Brittiskt behagligt med en röst som gnuggar bort öronvax

Jorja Smith , Red Bull Sound Select Presents: 30 Days In Chicago

Brittiskt behagligt med en röst som gnuggar bort öronvax

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

Uppe i luften, insprängd bland husen i stadsdelen Wicker Park ligger tunnelbanestationen Damen, en stålkonstruktion med en plattform av trä och ett litet stationshus i tegel. Vita ljuslyktor böjer sig elegant likt svanhalsar längs med rälsen. Byggd 1895 och trots renovering, finns vintage-andan kvar. Strax intill ligger Subterranean, en konsertlokal i tre våningar.

Det är trångt och drinkkladdiga golv. Brittiska Jorja Smith är en av kvällens tre akter och kanske den som många väntat längst på, för när 20-åringen visar sig i spiraltrappan som leder ner till scen jublas det ivrigt. En vakt med ficklampa i hand spejar över publiken och när en tjej i uppsnörd urringning passerar blir han uppenbart disträ.

Jorja, low-key i huvtröja, inleder stillsamt med knorrande Beautiful Little Fools, en låt som släpptes på Internationella Kvinnodagen i år och som ifrågasätter de samhälleliga normerna kring hur en vacker kvinna bör se ut. Det nynnas med i publiken och Jorja gästas efter en stund av Maverick Sabre, en annan britt med maffigt syrlig soulröst som får luften i lokalen att darra av vokalvibration och filmande mobiltelefoner. Mavericks omfångsrika pipa stjäl showen i två låtar och vi tänker på en tredje britt: Sam Smith. Jorja och Mavericks röster är uppenbart olika men kompletterar varandra, Jorja har en Rihanna-esk gnällighet och en accent som gnuggar vax precis lagom i örongångarna.

När 2-step-svängiga On My Mind kommer igång glider Jorjas huva ner och ett hårflätat huvud blir synligt, Jorjas leende blir bredare och hon berömmer publiken som högt sjunger med. En spänning släpper och det är svårt att avgöra om det är min egen eller Jorjas på scen, men hennes röst blir starkare som att hon vågar mer. Lokalens sidentapet, el-kandelabrar och bröstpanel får det åter, som vid Damen Station, att kännas som vi transporteras bakåt i tid.

Det luktar sött blandat med öl som på Roskilde festival och vakten fortsätter spana i publiken efter annat än urringningar. Jorja sjunger ”Lost in the thrill of it all. Miami, Amsterdam, Tokyo, Spain, lost. Los Angeles, India, lost on a train, lost”. Hennes cover av Frank Oceans Lost och resten av hennes konsert får oss också att bli just det; förlorade i stunden, uppfyllda av den bekanta här och nu-känslan som uppstår när varken artist eller publik vill vara någon annanstans. Världen utanför kan med ens vara vilken stad i världen som helst, ett tåg bort kan vi befinna oss var vi vill, men nu är vi här och det är gott.

Hon avslutar starkt med Blue Lights, en rödlätt man intill mimar med, gripen av sången som om varje textrad samstämmigt klingar av hans egen erfarenhet. Jorja tar åter upp luvan och lämnar oss med konklusionen – en avskalad konsert. Visst hade några fler upptempolåtar kunnat kittla oss ytterligare, men ibland är en behaglig åktur i en gungande kupé precis vad vi behöver.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA