x
Kattljud, hippejam och låtar som aldrig tar slut

Sun Kil Moon, Södra Teatern, Stockholm

Kattljud, hippejam och låtar som aldrig tar slut

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

(arkivbild)

Det är inte speciellt långt mellan Mark Kozeleks Sverigespelningar, han har kommit hit regelbundet sen 90-talet. Det som man dock kan vara ganska säker på är att det varje gång blir något annorlunda, och speciellt de senaste åren då Marks utveckling rusar fram. Det fanns de som tyckte det var alltför stort när han plötsligt började basera sina låtar på dagboksutdrag om flygplatser men det var längesen nu. Numera spottar han ut skivor med diverse samarbetspartners och låtarna blir bara längre och längre. 

Den här gången kommer han med ett fullt elektriskt band och han själv spelar till och med elgitarr på flera låtar, detta trots att han spenderar mycket tid åt att klaga på hur trött han är på gitarrer och allt vad de innebär. Låtlistan är baserad på senaste två åren vilket betyder rockigare, skrikigare och längre låtar, den tiden då han satt ensam med en akustisk och byggde melankolimurar runt omkring sig är långt, långt borta. Mark inte så mycket sjunger som citerar sidvis med text i låtar som aldrig tar slut och i ett mellanparti i varje låt skriker dem så mikrofonen distas och upprepar samma ord om och om igen. Det finns en formel och han håller stenhårt på den. Ibland lyckas det och ibland kraschar det fatalt.

Öppningen med Daffodils har en jazzkänsla som har vibbar av hur Hollywood skulle låta om de parodierade ett pretentiöst friformsband. Men det finns nånting där som Mark och bandet nuddar vid ibland när de tonar ner och smyger fram men det försvinner bort bland musiker och en sångare som bara stundtals låter som att de spelar samma låt. Samma känsla återkommer i House Cat som är en annan störtdykning, bandet försöker rocka men det varken rockar eller svänger och när Mark står och skriker kattljud vet jag inte ens vad det ska kallas längre.

Men Mark vill inte stå still musikaliskt och det ska han inte behöva och att experimentera med nya sätt att närma sig sin musik är både ädelt och helt rätt. Och har man så mycket talang och sådan känsla för låtskriveri har man också rätt att misslyckas. Vi får också en inblick i precis hur spontant och ögonblicksaktigt Marks låtskriveri har blivit när han berättar att han på den här turnén skriver en låt på flyget till varje ny konsert. Så vi får höra Oslo – Warszawa och Köpenhamn – Stockholm och båda låtarna fungerar perfekt, speciellt den lite lugnare och stillsamma Köpenhamn – Stockholm hittar både Mark och bandet ett läge där allt stämmer. Och det blir ganska roligt när han kör fast i mitten om hur tusan vi i Sverige kan äta renar. 

A Dream Of Winter från samarbetet med Jesu är underbart vacker och allting den här spelningen hade kunnat bli och samma sak i den sanslöst fina Ceiling Gazing som dock med sina 20 minuter är alldeles för lång och kör fast totalt framåt slutet. Och det är lite synonymt med hela spelningen, låtarna är för långa och de hinner gå igenom alldeles för många faser innan de är slut. Vilket The Possum är det perfekta exemplet på. Med Mark på elgitarr igen får bandet till ett ganska stökigt och riktigt attraktivt sväng, för att sen krascha i ett hippejam och gå över i en friformsjazz-mardröm som slutar med att Mark står och ”sjunger” tonerna till gitarrsolot han spelar samtidigt som den andra gitarristen kör ett eget solo och keyboardisten får feeling. Att säga att det är hemskt är en underdrift.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA