En samtida Elvis som hissat regnbågsflaggan

Lizzo, Red Bull Sound Select Presents: 30 Days In Chicago

En samtida Elvis som hissat regnbågsflaggan

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

En ung man i leopardlinne, ljusblå byxor och blanka loafers. Ett lesbiskt par lika nykära som Isak och Even. En paljettprydd rygg, ett neonfärgat rakat huvud, brudar i Ivy Park-tröjor och boots. Korta, långa, tjocka, smala. Av alla nationaliteter och med olika hudfärg. Det är uppenbart att kvällens hiphop-akter i Thalia Hall lockat Chicagos unga queer-publik.

Junglepussy och BIA föregår Lizzo, två rappare som enkelt får igång den redan peppade publiken till 212 °F. ”This is real women uplifting other women” hörs det i micken innan BIA tackar för sig. De få, uppenbart straighta män på plats ser bortkomna ut.

Till öronbedövande jubel, iklädd en laxrosa dräkt med snörning och bootcut i volang, äntrar hon scen – en kurvig sjöjungfru eller självaste Elvis uppstånden. Vokalisten Lizzo kvalificerade sig i år in på Forbes ”30 Under 30” lista över unga innovatörer, och hon har blivit jämförd med både Missy Elliott och Tove Lo. Uppfödd på gospel, spelandes flöjt i en orkester som ung, upptäckte hon rap under uppväxten i Houston. Nu blandar hon hiphop med pop och soul.

Phone och Batches & Cookies inleder showen, med på scen finns två dansare i 80-tals skurna bodys med tofsar på brösten, samt DJ Sophia Eris som rapsjunger och dansar emellanåt. Underhållningen är som ett snurrande tivolihjul av färgglada intryck: burleskt, akrobatiskt och divigt. Lizzo väljer ut publikpersoner som får dansa på scen till tonerna av Murder She Wrote, det jublas extasiskt.

Konserten bjuder idel kryddigt innehåll; en call and response mellan huvudperson och publik, ett flöjtintro innan Coconut Oil, en cover av Little Red Corvette, dansare som twerkar loss. Varenda låt levereras med precision och körsbär på toppen. Vi får också ett brinnande anförande av Lizzo om kroppsacceptans och självkärlek, ”self care is primarily care” proklamerar hon likt en president.

Trots att hon rappar förträffligt är det hennes röstmässiga omfång likt Aretha som får oss på fall. I extranumret wailar hon ”r-e-s-p-e-c-t” för en kort sekund, scenen är belyst i regnbågsfärger, händer vajar och golvet gungar. Det luktar brända popcorn och vi står hänförda i glitterregn med uppdrucken läsk. På Lizzos inkluderande skoldisko lämnades ingen ensam eller utanför. Respekt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA