x
Har blivit bättre på äldre dar

The Horrors, Debaser Strand, Stockholm

Har blivit bättre på äldre dar

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Första gången jag såg The Horrors var i London 2006, som förband åt Jack Whites projekt The Raconteurs. Kvintetten från Southend hade inte släppt sin debut ännu, men snacket gick om att Horrors med sin garagerockiga postpunk skulle vara elakt bra.

Det var de inte. De var, ursäkta skämtet, horribla.

Dåliga låtar, uselt framförda, där den hysteriske frontmannen Faris Badwan försökte mörka bristen på talang genom att röja runt på scenen och även nere bland publiken. Det kändes som när jag såg Manic Street Preachers första gången: ett gäng posörer som låtsades vara coola, men som inte hade nåt att backa upp snacket med.

Länge ignorerade jag därför The Horrors, tills låten Still Life såg dagens ljus 2011. Det var en annan femma. Storslaget och känslosamt med betoning på melodi och sång, och istället för garageskramliga gitarrer fick syntharna större utrymme i ljudbilden – en utveckling jag inte alls såg komma. Lite samma sak som med Manic Street Preachers faktiskt.

Senaste skivan V är också en riktigt trevlig historia med flera starka låtar, dominerade av 80-talskliniska synthar, som påminner om Gary Numan eller tidiga The Human League. Därför var det med viss spänning jag halkade ner till Debaser Strand för att se bandet.

Men det börjar inte bra. Öppningslåten Hologram dras med kraftiga problem, sången är för lågt mixad och ljudet är grötigt rent allmänt. Efter halva låten dör Faris Badwans mikrofon, och går inte att få igång förrän låten tagit slut. Många band skulle sagt nåt surt om detta eller bara tappat sugen, men inte Horrors. Utan minsta kommentar exploderar de i 190 knyck med suveräna singeln Machine, där gitarriffen skär som en kniv genom den kompakta väggen av bas, trummor och svepande synthmattor. Det är helt enkelt ruskigt imponerande.

Med ordningen återställd så fortsätter bandet att varva låtar från V med spår från Primary Colors och Skying (tacksamt nog ingenting från debuten, kanske har bandet själva insett hur svag plattan är). Likaså har Faris Badwan insett att hans tröttsamma effektsökeri från förr inte behövs, utan är avslappnat cool istället. Hans mest dramatiska handling är när han under en låt vilar foten på TV4:s filmrecensent Ronny Svenssons axel, annars är publikkontakten minimal. Med tjock kajal runt ögonen, bångstyrig frisyr och klädd i svart kostym och åtsmitande guldlamétröja ser han lite ut som Marilyn Mansons engelska kusin.

Halvvägs in i konserten, efter en snyggt uppdaterad Sea Within A Sea, tappar dock bandet fokus. Syntharna blir smetigare och de sylvassa riffen trubbas av. Weighed Down är lika baktung som sin titel, medan Press Enter To Exit får en att snegla mot utgången.

Först i avslutande Still Life återkommer lite av magin, men då har för mycket luft gått ur föreställningen. De två extranumren lyckas inte heller lyfta showen, trots att den episka och hymnaktiga Something To Remember Me By är ett stabilt avslutningsäss att dra ur rockärmen.

Sammantaget är dock bandet så mycket bättre nu än för tio år sedan, oftast brukar det vara precis tvärtom. Därför är onsdagens konsert trots allt värd att minnas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA