Äkta ödmjukhet i mötet med amerikansk publik

Cherrie, Red Bull Sound Select Presents: 30 Days In Chicago

Äkta ödmjukhet i mötet med amerikansk publik

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

En mataffär annonserar i tunnelbanan: ”Local is being proud of where you come from”. En man sover djupt på sätet, som så många andra trötta på Chicagos tunnelbanetåg. Längs med turiststråket Michigan Avenue hukar sig mor och son i en port, invirade i filtar på en pappkartong.

I hissen ner från John Hancock Centers 94e våning föser en vänlig hissvärd in oss, hon sjunger något påhittat för stunden “we´re going down, down, down”. Två män stämmer roat in. Hissvärden säger med ett leende ”you gotta do what you gotta do, when you’ve been working thirteen hours”. Hennes tonträffhet avslöjar att hon sjungit förr, och påsarna under ögonen hennes ärlighet. Snart slutar hon för dagen förklarar hon, skratt och applåder sprids i hissen. När vi kliver ut är vi, ett gäng okända inför varandra, förenade av något: en delad upplevelse av glädje och sång. Tack vare en kvinna som arbetat tretton timmar men ändå vill göra det bästa av det.

Det pirrar i magen trots att undertecknad sett Cherrie live ett flertal gånger. När hon gästade Albin Gromer på Malmö Live för två år sedan var det lite skakigt, men det var då och framgångsrika kliv har denna kvinna tagit sedan dess.

På Reggie’s Rock Club har folk samlats för att se tre akter denna kväll: Daniel Caesar, SiR och Cherrie som är först ut. Hon inleder med att berätta att hon sjunger på svenska, ett visst darr på rösten blottar nervositet, men sen kommer Aldrig Igen (Må Sådär) och lätt som en vacker fjäril fladdrar hon kring melodin som den vore en lavendelbuske i blom.

Cherrie fortsätter att ge Chicago-publiken en kontext till hennes musik. Hon säger att hon är nervös över att sjunga inför andra som inte förstår svenska men att hon är oerhört tacksam över att vara på plats. Sen gör hon något som ytterst få artister gjort under sina framträdanden på 30 Days In Chicago, hon tackar arrangören av det hela. En detalj kan tyckas, men det säger något om Sherihan som person. När jag tidigare i veckan kom i samspråk med en branschperson från L.A. som mött henne för första gången var hen upprymd: ”Cherrie is so sweet and humble”. Fördomsfullt kanske, men det går att ana att inte alla artister omnämns av branschen på samma sätt. Hur du agerar utanför scen är minst lika viktigt som hur du agerar på scen.

Det är en publik som inte gör så mycket väsen av sig, trots det får vi intrycket av att det lyssnas med vakna öron. När Sherihan (låten) hörs viskas det ”ah Beyoncé!” och när Lämna Han kommer igång ställer sig en person ivrigt upp av igenkänning.

Att Cherrie kan visa pondus på scen vet vi, att vi får mindre av den varan ikväll går det att vara kritisk emot – men då är man både blind och oklok. För hur mycket ska vi kräva av en artist som tagit sig över världshav för att sjunga på svenska inför en ny publik? Helst ingenting, för med framgång kommer förväntningar, och de är tillräckligt stora redan. Att Sherihan visar genuin tacksamhet och ödmjukhet istället för uppblåst självförtroende är beundransvärt, för det är något som går rakt in i hjärtat. När 163 För Evigt klingat ut och spelningen är över kommenterar en tjej bredvid: ”that was a first!”, hon har nyss sett sin första spelning på svenska och det tack vare en modig kvinna som är stolt över sina rötter.

Det är snarare ett showcase än en konsert, men budskapet når fram: oavsett var vi kommer ifrån och var vi bor kan vi förstå varandra. Empati är inte bundet av ett gemensamt språk och musik har förmågan att förena, oavsett om den framförs i en hiss eller på en scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA