x
Musik som vaggar själen till ro

The War On Drugs, Annexet, Stockholm

Musik som vaggar själen till ro

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Den skäggiga indierocken vägrar att lägga sig ner och dö. För några veckor sedan fylldes Annexet två gånger om av The National och nu i helgen gör Fleet Foxes samma sak. Och nästa gång The War On Drugs kommer till stan lär de också göra det. Just nu klarar Philadelphias finest bara att sälja ut en kväll i arenan, men fortsätter deras oerhört jämna formkurva så kommer Globen bli spelplatsen när sextetten angör huvudstaden nästa gång.

Deras musik befinner sig oftast på den breda uramerikanska rockmotorväg som befolkas av Springsteen, Tom Petty, Bob Dylan och Neil Young. Skillnaden är att frontmannen Adam Granduciel lägger ett drömskt filter över sina episka sånger. Låtarna är så genuint varma och omedelbara; vissa är som dina bästa vänner, de du gärna sitter uppe med hela natten över ett par flaskor vin och diskuterar livsfrågor. Andra är som vaggvisor, som handen som smekte dig över håret när du var liten och inte kunde sova.

Bandet är oerhört samspelt, ljusshowen elegant och ljudet nästintill felfritt – The War On Drugs vet hur man gör ett bra grundarbete när man ska underhålla 3 500 fans. Ibland riskerar konserten att bli lite jämntjock eftersom Adam Granduciel har arenaanpassat äldre låtar som Baby Missiles, som därmed går lite för snabbt för sitt eget bästa, eller Buenos Aires Beach, vars indiekanter slipats ner jämfört med originalet på debutplattan.

Men faran är övergående, eftersom i princip allt material från de senaste två albumen Lost In The Dream och A Deeper Understanding får dig att sväva som på ett moln och flyta fritt med dina tankar och känslor. Särskilt tydligt blir det i låtar som får tänja ut sig ordentligt på raksträckorna. An Ocean Between The Waves och tiominutersnjutningen Thinking Of A Place är två av aftonens höjdpunkter, där den lätt kutryggige och långhårige Adam Granduciel låter sitt känslosamma gitarrspel tala till ditt innersta.

Faktiskt är han den som kommit närmast just Neil Young när det gäller nervigt själfulla och fullständigt blottade gitarrsolon – på Holding On och Red Eyes man vill aldrig att han ska sluta. När sista tonerna av den nära kvarten långa Under The Pressure klingat av är perfektionen fulländad och publiken extatisk.

Den känslan klarar de sista låtarna inte riktigt av att följa upp, vilket gör att avslutningen blir mer av en trevlig epilog än en lidelsefull klimax. Men då är jag ändå genomsvettig, mer av glädjerus än dans. Och är man i sjunde himlen är det dumt att klaga.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA