x
Varmblodig och känslomässig plusmeny

Anna Ternheim, Södra Teatern, Stockholm

Varmblodig och känslomässig plusmeny

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Halvvägs in i konserten plaskar det plötsligt om händerna när jag applåderar efter en fantastisk cover på Josh Turners The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss). Vänstra handen är rödkladdig och jag inser att jag klappat händerna så intensivt att ett skärsår jag fått flera timmar tidigare har gått upp igen. Men så blir det lätt när man ser Anna Ternheim live. Hon är så utlämnande och passionerad att blodet pumpar lite extra genom ådrorna, och sålunda blev tisdagens akustiska konsert extra varmblodig.

Det avskalade upplägget på höstturnén är perfekt för hennes redan så intima musik och innerliga röst. I landets kanske vackraste konsertlokal, Södra Teatern, med ett tjugotal små taklampor som huvudsakliga ljuskällor är stämningen redan på förhand andaktig. Ensam med sin gitarr och den eminenta och följsamma sidekicken Martin Hederos på klaviatur, fiol och dragspel har duon förädlat (och ibland förnyat) hennes låtar och smyckat dem med uttryck och detaljer som kan missas i det större bandformatet.

Redan inledande Off The Road låter mera som en bortglömd 16 Horsepower-låt – när hon kompas av Hederos bitande fiol blir den extra mässande och karg. Lite senare spelar de To Be Gone, Anna på piano och Martin på tramporgel, vilket gör att låten får en helt annan karaktär, närmast sakral utan att kännas religiös.

Sedan berättar Anna i ett av många underhållande mellansnack om hur nästa låt, Lovers Dream, kom till. Den finns med på hennes andra platta, som föregicks av skrivkramp och långa nätter tittandes på skräckfilm för inspiration. Plötsligt ser man texten i ett annat ljus. ”Maybe I could be yours/Maybe you could be mine/God, I waited so long/Maybe my time has come/To walk by your side” ger visioner av Edward Scissorhands eller Greve Dracula, sorgsna monster med en hopplös dröm om en kärlek de innerst inne vet att de inte kan få.  

Och apropå annorlunda vinkel så sjunger hon som första extranummer den kanske mjukaste raggningssång som nånsin skrivits, I’ll Follow You Tonight. Bedövande vackert om längtan och vad en människa kan göra bara för att få en stunds uppmärksamhet från personen man älskar.

Likaså får 4 In The Morning en ny innebörd då Anna pratar om att de höga klackarna på hennes boots gör det svårt att springa, och hur det kunde gjort att en kväll med mycket alkohol hade slutat mycket illa. Jag hade naivt nog tolkat det som en sång om hur hon skyndar hem till sin käresta: gatorna är tysta, bara en brummande bilmotor och en kvinnas klackar hörs, och hon räknar numren på portarna tills hon äntligen kommer hem. Och så är det en slags kampsång för #metoo-rörelsen; en skräckupplevelse då hon en sen natt blev förföljd av en okänd man på vägen hem.

Konserten avslutas med Minns Det Som Igår, en sång som hon skrivit åt Cancerfondens julkampanj, och plötsligt plaskar det igen. Fast nu är det mina ögon som tåras, för när Annas magiska röst sjunger på modersmålet blir det extra stark lyssning – tänk bara på hennes cover på Kents Kärleken Väntar. Jag hoppas verkligen att hon en dag ger ut en skiva med enbart svenska texter, det borde bli en känslomässig plusmeny.

Duon tackar sedan för sig och Anna säger att vi ska ta hand om de vi bryr oss om, för tiden går så fort. Och ett bättre budskap i juletid kan man förstås inte ge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA