x
Dinosaur Jr. har valt fel frontman

Dinosaur Jr., Münchenbryggeriet, Stockholm

Dinosaur Jr. har valt fel frontman

Recenserad av Fredrik Langrath | GAFFA

(Arkivbild)

Redan efter den andra låten Goin Down från fjolårets styrkebevis Give A Glimpse Of What Yer Not står två saker klart: det låter skit och Dinosaur Jr. har valt fel frontman. Basisten Lou Barlow sjunger bättre, röjer mer och interagerar mer med publiken än den huvudsaklige sångaren, den evige gitarrantihjälten J Mascis, någonsin gör. Det är Barlow som kommunicerar med publiken och förstår att vi i princip inte hör någon sång överhuvudtaget. Det är också Barlow som ställer frågan senare om vi kan höra sången nu. Mascis signalerar inte på minsta sätt att han överhuvudtaget har märkt att vi inte hör något, eller att detta signalerats och sedermera lösts för den delen. Han står helt i sin egen bubbla och ibland undrar jag om han ens är medveten om publik och bandkollegor befinner sig i samma rum.

Egentligen borde det inte fungera. Efter en start med ett så pass uselt ljud och en frontman som inte gör minsta försök att kompensera dessa brister och dra med sig publiken. Ändå dras jag in i det här och förlåter snabbt både ljudet och Mascis ointresse. Det är helt enkelt den han är, har varit och alltid kommer att vara. Det finns få som kan få oljud att låta så vackert som Mascis kan när han misshandlar sina strängar. Det är egentligen inte mycket till röst han har, men den passar låtarna utmärkt. Det finns ingen som kan ersätta honom och Dinosaur Jr. vore inte så rätt om de inte vore så fel. Det är Mascis som skriver merparten av låtarna och det är nödvändigt att han sjunger dem. 

Under 90-talet kändes det helt osannolikt att Dinosaur Jr. skulle återförenas. Barlow skrev hatlåtar till Mascis och för den som är intresserad finns mycket att läsa om den fejden. Nu har dock Mascis, Barlow och trummisen Murphy hållit ihop längre sedan återföreningen 2005 än vad de gjorde under 1980-talet då de släppte sina mest klassiska album och ritade om kartan för alternativrocken.  

När man hör bandet live blir det uppenbart att detta är långt ifrån en cash in-återförening i mängden. Nya låtar som nämnda Goin Down och Left/Right (med Barlow på sång) står sig alldeles utmärkt bredvid klassiker som Freak Scene och Little Fury Things. Dinosaur Jr. hade helt enkelt fler album i sig och sagan var inte slut. Tack och lov för det! 

Det här är inte en perfekt konsert, och det finns låtar och partier som är svagare än andra. De långa pauserna mellan låtarna får konserten att tappa fart och sedan tar det lite tid för maskineriet att starta upp igen. Det extremt långa uppehållet innan de två extranumren känns också helt omotiverat, särskilt när extranumren tillhör konsertens allra svagaste partier. Här räcker det inte med en kompetent rytmsektion och världens coolaste och röjigaste basist. Inte ens Barlows eviga hedbangande kan överbygga Mascis sinande intresse i de sista två låtarna.  

På det stora hela finns det dock flera höjdpunkter än vad det finns dalar. Och när det låter som bäst, som i ovannämnda låtar, känns Dinosaur Jr. fortfarande som världens skitigaste och bästa skrammelband. Eller rättare sagt: De känns som det sista riktiga rockbandet i stan. Det finns en uppsjö av band som försökt efterlikna det här soundet, men inga har riktigt lyckats. 

Det smärtar mig ännu en gång att behöva rikta kritik mot Stockholmspubliken. Det är ett stillastående och artigt applåderande gäng vuxna som samlats i lokalen. De få som röjer gör det på fel sätt. Genom att hinka i sig bira, skrika obsceniteter, eller "Spela Shoreline" som en lustigkurre får för sig att skrika upprepade gånger under konserten. Skärpning Stockholm, det här är inte ett bemötande värdigt dessa punklegendarer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA