x
En av årets bästa artister imponerar live

Kelela, Debaser Strand, Stockholm

En av årets bästa artister imponerar live

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Idérikedom kan lätt bli en börda för de med begåvningen att ständigt tänka fram något nytt och speciellt. Medvetna om att det är en ynnest kan de inneboende förväntningarna bli tyngande samtidigt som de är inspirerande, som om perfektionismen plötsligt infinner sig och gör processen onödigt svår. Det är inte lite paradoxalt, att berömmas tack vare en särskild och speciell kreativitet men ständigt tampas med skapandet på grund av detsamma. Allt detta verkade konvergera runt Kelela så snart hon skapat musiken hon alltid velat, en R&B som tänkte bortom genrens mer poppiga ambitioner och hellre fyllde dansgolv med electronica för tryckare, laddad med en konstnärlighet som omedelbart kändes säregen och utmanande och oerhört värt att lyssna på.

Eftersom hennes allra första projekt som soloartist var Cut 4 Me banade hon inte bara väg för en ny generation sångare med främmande idéer om vad R&B kan vara, hon gjorde också sitt egna musikaliska liv lite svårare: sammansatt av Kelela som ett mixtape för att efterlikna remixalbum, där hon sjunger i R&B-manér över produktionshybrider mellan grime och house och techno och hiphop, visade debuten exakt vilken kreativ kraft hon besitter liksom vilka oändliga möjligheter som skulle kunna efterfölja. Efter att ett fint, men försenat liksom det av henne ofta omtalade debutalbumet, EP i Hallucinogen släpptes 2015 och påminde alla som väntat på mer om hennes talang, blev det tydligare att hon villat bort sig själv bland alla val och idéer och tankar som alla kändes lika bra eller inte riktigt bra nog.

När Kelela slutligen kände sig redo tidigare i år för att släppa sitt första album, efter flera års väntan och än mer finslipande, berättade hon om essensen i kulturvärlden och hennes roll i den som tagit tid och fört henne hit: hon märkte tydligare hur svårt det var att få utrymme till att bara andas ens på idéstadiet för många som liksom henne ämnade och hoppades leva på sin konst. Hon märkte att likasinnade kollegor och vänner, framför allt afroamerikanska kvinnor, sällan skänks rum att utforska konstnärlighet och i förlängningen tvingas slita för att ständigt försöka uppnå perfektion då ingenting annat accepteras av industrin: de får inte plats att experimentera på och heller inte möjligheten att bara släppa musik eller videor eller texter som är spontana och oputsade och av omedelbar personlig natur.

Den tyngden har sargat början av solokarriären Kelela planera för när hon skrev sitt mixtape fyra år sedan lite lätt, med förseningar och inställda konserter, men lämnat en artist som lärt sig av och växt med utmaningarna. Take Me Apart är därför ett av 2017 års allra bästa album. Det är ett verk som i stor utsträckning är bokstavligt, som avverkar berättelser om hur Kelela nedmonterar det som behöver brytas ner inom sig själv och försöker bygga ett bättre väsen för henne att leva inom. Det är ett verk som berättar om hur det ibland är ett måste att lämna personer och händelser och känslor i det förflutna, utan att be om ursäkt, för att det är dags för henne att röra sig vidare för att hon förstått sitt egenvärde.

Take Me Apart är en samling väldigt fysisk och intim musik, dovt och pulserande och intensivt, ofta dansvänlig och alltid innerlig, där produktionernas påtagliga kantighet och även kyla emellanåt är i sånär perfekt balans med värmen Kelela har i sin sträva röst. Det skapar en egen värld för Kelela att vandra inom, där hon sammanfogar den R&B hennes sångstil är närmast med igenkännliga popelement som för hennes visions skull fått avigare dansnummer som hem, och som hon hittat ett sätt att förmedla på bortom inspelad musik. På scen och i offentliga sammanhang förs hennes konstnärliga uttryck vidare på enklare men slående sätt, förlängningar av och komplement till hennes egensinniga musik: omsvept i ohyggliga mängder rök, flankerad av två bakgrundssångare samt en synth-spelare och en trummaskinist, står hon i centrum med sina dreadlocks förvandlade till en kristallkrona med kristallglas bundna längst ut i lockarna, så att de gungar lätt i takt med hennes rörelser, skapar ljud när de slår emot varandra, reflekterar ljus medan hon sjunger.

Kelela harmoniserar med sina sångare som om de aldrig gjort annat än sjungit tillsammans. Hennes spartanska band är en uppfriskande del av konsertupplevelsen, som ger hennes böljande och melodiskt svävande musik lite mer liv och lite mer oväntad nerv samt udda mixning. Emellanåt blinkar hon och bandet till R&B-idoler från 90-talet i form av några insmygna låttexter eller koreografi. Men framför och utöver allt annat sjunger Kelela, med lite mindre styrka än vanligt pga strupkatarr men med kraft nog att verkligen sträcka på tonerna mot toppar och dalar. Hon får börja om en låt för att publiken jublar så mycket att hon tappar bort sig och med gråten i halsen berättar om hur älskad hon känner sig av att överösas av kärlek när hon är sjukare än hon någonsin varit medan hon behövt sjunga, och påvisar samtidigt den rent fysiska ansträngningen som krävs för framförandet.

Hennes sånger om villkorslös kärlek och när gränser kräver att de känslorna vänds inåt istället för utåt får ökad betydelse för varje gång hon stannar till, som när publiken får ta refrängen för att röst hackar en stund innan hon återhämtar sig, eller när hon dricker hostmedicin och tar en halstablett innan en låt för att verkligen ge det bästa hon har, eller när hon konstpausar mitt i sin avslutning för att ta mer medicin och sjunger sedan vidare. Kelela bjuder på massiva 1 timme och 37 minuter av detta, ger allt hon har för att underhålla och verkligen visa allt hon jobbat så hårt och länge för att världen ska få ta del av: hon verkar slutligen vara redo för detta på riktigt, hon verkar äntligen njuta av detta ordentligt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA