x
Fascinerande men ojämn återblick till de vilda punkåren

KSMB, Teater Reflex, Kärrtorp

Fascinerande men ojämn återblick till de vilda punkåren

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Lika bra att göra en varudeklaration direkt: KSMB:s föreställning, som går under rubriken En Slemmig Torsk: En Punk-Burlesque Om Livet, är inte en regelrätt konsert, utan en berättelse om ett punkbands uppgång och fall, om svek, sorg, feghet och girighet. Som en slags teaterversion av tv-dokumentären Eran - Punk, som visades på Svt i julhelgen.

Historien kryddas med låtar från bandets senaste skiva Ond Saga, samt några nyskrivna låtar. Inte en enda gammal låt framförs, inte ens En Slemmig Torsk. Kanske beror det på att bandet musikaliskt vill se framåt, inte bakåt. Synd är det i alla fall, då de har ett imponerande förråd av punkklassiker.

Det hela är baserat på verkliga händelser, och precis som ena frontmannen Steppan Guiance tidigt påpekar, är det till stor del en klassisk tragedi i fem akter. Han visar till och med ett pedagogiskt powerpoint-dokument på en stor filmduk, som beskriver deras resa från att vara arga snorungar i Stockholms södra förorter, via framgångarna som gjorde dem till ett av Sveriges främsta punkband, till de två rivaliserande gäng som numera kör KSMB-låtar på varsitt håll.

För som de flesta vet finns det idag både det officiella bandet med Steppan och sångaren Michael Alonzo i spetsen, men också KSM3, som bland annat består av Johan Johansson och Peter Ampull. Steppan, Alonzo och Johansson grundade bandet 1978, medan Ampull kom med 1981. Så de fyra kämpade sida vid sida, tills brytningen blev ett faktum 1982.

Sedan dess har KSMB återuppstått i olika omgångar, men bara en enda gång har alla fyra stått på scenen tillsammans. Det var på Bråvalla-festivalen 2015, då de fick ett sjusiffrigt belopp för att uppträda i originalsättningen.

Anledningen till att de klarade av att samsas igen, även om det var bara för en kväll, berodde på ursprungsmedlemmen Johnny Sylvans psykiska ohälsa. Den forne gitarristen hade länge brottats med sin sjukdom, men när Alonzo och Steppan fick veta att han var helt utfattig och inte fått en enda krona för sitt bidrag till KSMB:s repertoar ville de göra nåt för honom. Därav den unika festivalspelningen.

Man kan faktiskt gott säga att föreställningen borde heta nåt i stil med ”Johnny Sylvans återupprättelse”, för mycket kretsar kring att Alonzo och Steppan vill bekänna sina synder och sin otillräcklighet: hur de under många år struntade i sin gamla kompis, och när de 1993 skulle dra igång bandet igen klarade de inte av att handskas med hans problem, utan backade undan och lämnade honom i sitt elände.

Här finns också en hel del bitterhet mot Johan Johansson, som beskrivs som en man av tvivelaktig karaktär, då han satte sitt namn som låtskrivare, trots att alla medlemmarna bidrog till skapandet. Detta förmodade förräderi gör att Johansson får sig en känga vid flera tillfällen. Här tycker jag att föreställningen brister, nån borde påpekat att det blir lite väl mycket av en ensidig partsinlaga.

Likaså är de övriga i bandet väldigt anonyma. Även om de inte var med när det begav sig så reduceras de helt till tysta kompmusiker. Och personligen har jag svårt för dockor i en vuxenshow (en skumplastfigur används för att gestalta Sylvan). Därtill pågår det hela lite för länge, storyn håller inte för de drygt två timmar som används. Med det sagt är den inledande Monty Python-aktiga filmen om bandmedlemmarnas födelse och uppväxt väldigt underhållande.

Sammanfattningsvis är En Slemmig Torsk trots sina brister framför allt en fascinerande beskrivning av en speciell era. För övrigt var det inte bara svårigheter, livet som tonårig punkare ute på turné är späckad med anekdoter och rövarhistorier, den ena värre än de andra. Så visst finns det också plats för massa skratt i denna intressanta, personliga och självutlämnande tragedi.

(Ytterligare två föreställningar ges 5-6 januari.)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA