x
När varningsklockorna ringer

The Midnight Revolution, Trans Musicales, Rennes

När varningsklockorna ringer

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det är oftast tre saker som gör att varningsklockor ringer på en konsert, det är inga stora grejer men de spelar roll. Den första är trummisar som har på sig hörlurar, det betyder oftast att de spelar tillsammans med inspelade rytmer och det blir i de flesta fall lite stelare, lite tråkigare. Den andra är armhålsbasister och ska inte behöva någon större förklaring men lägger du till att basen har fem strängar så blinkar även varningslamporna och den där James Bond-tutan drar igång. Den tredje är svårare att försvara men sångerskor i viktorianska långklänningar får mig att tänka på Ritchie Blackmore och hans medeltidvecka på Gotland projekt eller finsk powermetal.

The Midnight Revolution kryssar i alla mina varningsrutor och det är ganska hemskt från början till slut. Det är någon slags mix av Air, Coldplay, Evanescence och Goldfrapp, det är atmosfäriskt, lite funkigt och de tråkigare inslagen hos Dire Straits inblandat i ljudbilden. Lägg därtill en gitarrist med en akustisk högt under halsen, trimmat hipsterskägg, hängjeans och sandaler och du har utvisning med en gång.

Men bandet attackerar scenen som om den vore Madison Square Garden och satsar allt de har, vilket måste uppskattas. Och de har hyfsade låtar, sångerskan sjunger bra och bandet är tajt men ack så tråkigt. De sämsta delarna hos Coldplay tar snabbt över och blandas med de tråkigaste hos Air och det blir helt enkelt svårt att uppskatta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA