x

Tomas Andersson Wij
Avsändare Okänd

Mystiken förlorad, berättandet kvar

GAFFA

Album / Playground
Utgivning D. 2018.02.16
Recenserad av
André Spång

I samband med släppet av Avsändare Okänd avslöjar Tomas Andersson Wij hemligheten bakom sin 20 år långa artistkarriär: Han har aldrig varit cool. Och därför riskerar han inte att plötsligt bli uträknad som ocool.

Detta har Andersson Wij alldeles rätt i, men det som han istället riskerar att bli är ointressant. Eller urlakad. För Andersson har öppet botaniserat ur sitt inre och delat med sig av sina tankar i otaliga intervjuer, Så Mycket Bättre, sitt eget TV-program och diverse andra sammanhang. Vilket är uppskattat och ihärdigt men det tär på mystiken och nyfikenheten kring hans person.

Andersson Wijs persona består i att han är en vanlig medel-Svensson vilket gör att man som lyssnar undermedvetet ställer högre krav på hans textförfattande. Ofta övertygas man av Andersson Wij, i sina bästa stunder formulerar han det allra innersta. När Andersson Wij halar fram alla 70-talisternas snuttefilt: 90-talet i Jag Nådde Aldrig Riktigt Fram uppvisar han sin främsta förmåga i hur han framför en fullständig berättelse. Då fångar han lyssnaren mitt i steget med sitt utsökta berättande. Det är nästintill på omöjligt att inte gripas tag och sugas in i minnesteckningen. Men när han i fragmentariska Nätter Utan Mörker Dagar Utan Ljus sjunger om hur han ligger i sitt badkar ”och fryser för att vattnet har runnit ut” får man däremot kväva impulsen att göra detsamma.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA