x
Franz Ferdinand: Always Ascending

Franz Ferdinand
Always Ascending

Dansglada skottar med värdigheten i behåll

GAFFA

Album / Domino
Utgivning D. 2017.02.09
Recenserad av
Simon Lundberg

Det är snart 14 år sen Franz Ferdinand släppte sitt hyllade, självbetitlade debutalbum. När man hör nya albumet Always Ascending så är det påtagligt hur mycket bandet har ... åldrats. Både på gott och ont.

Själva stommen som Franz Ferdinand alltid stått på är stabil. Det vill säga postpunk uppblandad med disco, funk och allmänt flörtande med en nästan banal psykotisk lättsamhet. I låtar som Finally, Lazy Boy och Paper Cages får den gamla eran stå för buffén. Spåren hade kunnat vara b-sidor till några av deras första singlar.

Sen kommer vi till det andra. Vi blir överösta av kokainstinna, men ack så läckra, 80-talssyntar i Glimpse Of Love och Lois Lane, av juckdisco som försöker hämta någon slags kredd av LCD Soundsystem i Always Ascending och någon slags psykrock ackompanjerad av Nick Cave-känslor i The Academy Award.

Den som var hungrig blir snabbt mättad. Problemet är väl att det blir en så extrem blandning att det är svårt att smälta allt. Som att äta korv med bröd tillsammans med foie gras, mjukglass och gravad böckling.

Visst. Det blir aldrig dåligt på riktigt. I vissa stunder är det riktigt snyggt som i titellåten som är nämnd tidigare. Kul, retro och en positiv utveckling.

Men det blir heller aldrig så där bra som i mitten av 2000-talet när Take Me Out var coolast på skolgården. När Franz Ferdinand försöker sig på discofunkpunk så är det många andra som gör det bättre. Vi har redan nämnt LCD Soundsystem, ett annat exempel är !!!.

Samtidigt har Franz Ferdinand värdigheten i behåll. Och det är en bedrift i sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA