x
Slätstruket som smaksatt mineralvatten

Fall Out Boy, Debaser Strand, Stockholm

Slätstruket som smaksatt mineralvatten

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

När Fall Out Boy i mitten av onsdagens klubbgig kör The Last Of The Real Ones och Save Rock And Roll undrar jag om de inte skämtar med den till stora delar tonåriga publiken, för det här är så långt från ”real” och ”rock and roll” man kan komma.

Att se och höra Fall Out Boy 2018, och veta att alla medlemmarna har rötterna i hardcoremyllan, gör ju att de nästan känns som ett gäng bluffmakare. Det gäller särskilt trummisen Andy Hurley och basisten Pete Wentz som en gång i tiden spelade i Racetraitor – ett kortlivat band som låter galet elakt på sitt enda album Burn The Idol Of The White Messiah som släpptes 1998.

Dessutom var ju Chicagogruppen hyfsat tuffa i början av karriären. Deras emopunk var svartare än Green Day, men inte lika destruktiv som My Chemical Romance (trots att nämnde Wentz försökte begå självmord 2005). Musiken var snabb, riffdriven och energisk, och debuten Take This To Your Grave fick snabbt upp ögonen på många som gillade skatepunk och låtar som handlade om utanförskap och obesvarad kärlek.

Likaså uppföljaren Under The Cork Tree blandade melodikänsla och tokröj i låtar som Sugar, We’re Going Down och Dance, Dance. Det kändes kul och fräscht att kvartetten på allvar kunde utmana Green Day, Offspring och Blink-182, samtidigt som de var bättre än samtida band som Paramore och Panic! at the Disco.

Men det var för tio år sedan. Idag dansar folk efter en annan pipa, vilket FOB uppmärksammat och cashat in på. Att de numera nöjer sig med att köra stadiumrökare som är beskedligare än smaksatt mineralvatten för Spotify-slaviska tonårsfans är bara att tugga i sig.

Nu är bandet ute på turné i samband med släppet av sitt splitternya album MANIA, och inleder Europasvängen med tre småskaliga spelningar i Berlin, London och Stockholm. I vår tar arenorna vid, men just denna afton är det blott 800 lyckliga fans som får chansen att se bandet på nära håll och höra flera av de nya låtarna live för första gången.

Det är spänd förväntan i luften långt innan bandet klivit på scenen, vissa har tydligen köat sedan morgonen för att kunna stå längst fram. Och när bandet kliver på uppstår rena Beatleshysterin. Det tjuts öronbedövande, och allsången under första låten The Phoenix knäcker det mesta. Bandet är förstås relativt vana vid responsen, och agerar lagom coolt och poserande som sig bör.

Trots min misstro måste jag erkänna att det inledningsvis är tungt, ösigt och roligt. Och som sagt, publiken är rent sagolik. Tyvärr övergår bandet efter en kvart till låtar från de senaste två plattorna, samt sitt nya material, och då falnar glöden ganska omedelbart för den som inte är besatt. Det blir lättköpta fotbollskörer, allsångsdompterande från sångaren Patrick Stump och de ettriga gitarrerna dränks i en arenasmetig ljudgröt.

Men kanske är det en generationsfråga. De flesta på plats verkar ha upptäckt Fall Out Boy när de släppte Save Rock And Roll 2013, och går därför igång på den typen av utslätad radiorock. Så varför ondgöra sig över att band utvecklas, även om det sker åt ”fel” håll?

Dagens Fall Out Boy är inte för mig, men jag gläds ändå över att kidsen fortfarande kan gå igång på gitarrband. Så rocken spelar fortfarande roll. Och kanske kan den räddas av band som Fall Out Boy, hur nerslipade och lättuggade de än är. Finns det liv finns det hopp.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA