x
Från lyckorus till likgiltighet och tillbaks igen

Wolf Alice, Debaser Strand, Stockholm

Från lyckorus till likgiltighet och tillbaks igen

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Det gamla ordspråket känns aktuellt efter lördagens konsert. Det tog nämligen ganska lång tid för britterna att uppfylla alla lovord som de fått, främst på hemmaplan, men även på många håll i Europa och USA.

Uppföljaren till lovordade debuten My Love Is Cool heter Visions Of A Life kom i september, och den har bandet turnerat med på hemmaplan under hösten och i Europa de senaste tre veckorna. Stockholm är näst sista anhalten innan de drar till andra sidan jordklotet för att vara med på festivaler i Australien och Nya Zeeland.

Och kanske är tankarna redan halvvägs där, eftersom en viss trötthet stundtals anas hos bandet denna krispiga vinterkväll. Efter en riktigt lovande inledning med bland annat grungerökararna Yuk Foo och You´re A Germ samt den hopplöst romantiska Don´t Delete The Kisses (där publiken lyckligt vrålar med i refrängen: ”Me and you were meant to be in love”) så börjar coola sångerskan Ellie Rowsell allt oftare se lite blasé ut. Hennes kollegor jobbar på så gott de kan, men det som först verkat piggt och röjigt övergår till att kännas repeterat och standardiserat.

Och det är synd, eftersom bandet faktiskt sticker ut jämfört med andra indierockare från det brittiska öriket. Dels de uppenbara grunge-ingredienserna med melankoli och självförakt, men även stökig punkaggression såväl som fina poplåtar med fiffiga detaljer. Textmässigt lyckas de blåsa liv i tonårsklyschor såväl som uttjatade metaforer. Dessa olika ingredienser kombinerade ger en spännande mix, vilket är ganska imponerande med tanke på att de bara funnits i fem år.

Likaså är Ellie Rowsell en häftig scenfigur, med sitt väna utseende i vit klänning, men med en röst som inte ber om ursäkt för nåt. Den går från att vara mjukt behaglig till black metal-grötig på en sekund. Bandnamnet beskriver henne perfekt; fager som den oskyldiga Alice i Underlandet, samtidigt vass som ett vrålande vilddjur.

Tack och lov återtar bandet kontrollen mot slutet av konserten. Med den episka, nära åtta minuter långa Visions Of A Life, övergår känslan från likgiltighet till lyckorus. När de därefter smäller på med gitarrmangelfesten Fluffy är ordningen återställd – nu är Wolf Alice sådär bra som de borde vara hela tiden. Men för att ta ett annat ordspråk: Bättre sent än aldrig … 

När de sedan återvänder för extranummer och Ellie börjar sjunga “Curse the things that made me sad for so long/Yeah, it hurts to think that they can still go on/I’m happy now/Are you happy now?” så stämmer fansen upp i gemensam allsång. Vilket inte är så konstigt, för Blush från bandets debut-EP är en blivande indieklassiker, med snygga gitarrer i början av låten som sedan övergår till shoegaze-indränkta riffridåer.

Finalen blir rena defileringen med den krautsvängiga Giant Peach, ytterligare en låt som visar att Londonbandet har många nyanser i sin palett. Så även om vi fick vänta onödigt länge på det goda, så ger kvällen mersmak inför framtiden. För Wolf Alice hör helt klart hemma där.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA