x
En kväll med en berättare

Colter Wall, Bryggarsalen, Stockholm

En kväll med en berättare

Recenserad av Pontus Bark | GAFFA

(Arkivbild)

På scenen står en ung man med en gitarr. Han är skäggig och iklädd skjorta med uppkavlade armar, hatt (väntat, men han bär upp den) och slitna jeans. Och så spelar han country. Country ja, denna ofta så bespottade genre. Någon skrev på twitter om frustrationen han kände över den normaliseringsprocess han upplevde att countryn för närvarande går igenom. Han ville stoppa den! 

Mot bakgrund av detta kan man fundera om det här är något som verkligen kan FLYGA 2018? Svaret är: Det flyger som satan. Varför? För att han som står där på Bryggarsalens scen på Odenplan i Stockholm framför en såväl country-nördig som musikjournalist-tät publik är Colter Wall, en berättare. Redan efter första låten för kvällen, Thirteen Silver Dollars, står det klart: Wall, 22, är ett av den här genrens allra största hopp. För visst handlar countryn om berättelserna. Ofta skrivna och framförda av de som kom från ingenting men som begåvades med förmågan att berätta om just det så att ögonen tåras. Och ibland skrivna av minister-söner. Som denna gång. För Wall har otvivelaktigt den där förmågan. Och pappan Brad Wall är topp-politiker i hemstaden Saskatchewan, Kanada.

Colter Wall är inte särskilt modern. Men bra berättelser finns det alltid utrymme för. Det är alltid en tid för dem. Och inte sällan hittas de i just countryn. Som när kanadensaren framför mördar-balladen Kate McCannon. Precis när jag hinner tänka att det eventuellt är något enformigt trycker han ifrån. Där har han mig igen. Resten av den sanslöst mansdominerade publiken likaså. 

Det är nu på sin plats med en förklaring kring varför Colter Wall är så bra som han faktiskt är. I alla fall ett försök. Detta för att undvika den form av kritik som Ronny Svensson gjort till en konstform. ”Det här är bäst!”, ”Fem solar”, ”Så känns det!” Men varför? Vad är det som gör att Wall är en berättare som berör? Framför allt är det rösten. Den där rösten, alltså. Den är närmast obegripligt stark. 

Jag förälskade mig i Walls första fullängdare, en platta med samma namn som honom själv. Att vara så ung men sjunga på det där viset, utan att det hela känns ... konstlat, är närmast unikt. När jag nu för första gången får se Wall live är förväntningarna därför höga; kommer intensiteten finnas där? Närvaron? För gör den inte det kommer det förmodligen att kännas som en pastisch av en tid som flytt. Av hans idoler Townes Van Zandt och Johnny Cash.

Det skulle visa sig att så inte var fallet. Visst går Colter Wall på samma gator som sina idoler, men han gör det på sitt eget vis. Som traditionen bjuder, påpekar Wall, vore han dock ingen folksångare om han inte också sjöng några gamla sånger från den låtskatt han älskar så. Han gör Ramblin' Jack Elliots Railroad Bill med den äran. Han gör folksången Goodnight, Irene med sympatiska förbands-duon The Local Honeys åter på scenen. Spotify-ettan Sleeping On The Backtop är dock något av en besvikelse när den tappar fart i en smått oengagerad liveversion. 

Colter Wall har många av de beståndsdelar som en fanbärare av countryn bör ha: en mördar-ballad, texter om destruktivitet, sprit, jobben som försvann i gruvorna. Han spelar nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått.  

Men återigen: det som är konstanten spelningen igenom är Walls unika röst. En röst som med enkelhet skulle fylla långt större lokaler än den här. Men så är det första gången i Stockholm också. Det är slutsålt, med en publik som lär sprida ordet om unge Wall. Se till att vara där nästa gång. Colter Wall har min röst. Mycket på grund av sin egen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA