x
Konstnärlig och kuriös kulturhändelse

I.B. Sundström, Lilla scenen, Dramaten, Stockholm

Konstnärlig och kuriös kulturhändelse

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Ytterst sällan kan man efter en konsert vimmelkantigt ställa sig frågan ”Vad fan var det som hände?”. Men just så känns det efter att ha bevittnat iscensättningen av Pascal-medlemmen Isak Sundströms soloalbum I Den Skinande Gyttjan.

Tillsammans med 15 (!) oerhört kompetenta och följsamma musiker, inklusive trä- och bleckblåsare, en oljefatsorkester och en fyra kvinnor stark kör framför han de långa berättande, närmast poetiska texterna om natur och levande varelser som rör sig i nån slags alternativ verklighet.

Kanske befinner de sig i en tid innan människan skapades, kanske är det nåt som händer om tusen år när miljöförstöringen förändrat allt levande till … något annat. Tankarna går till ”The Upside Down” – den mörka värld som syns i TV-serien Stranger Things. Det är både mäktigt och märkligt. Konstnärligt, men ibland också konstigt.

Texterna som Sundström sjunger med sin Olle Ljungströmskt skeva och ljusa stämma är sålunda långt ifrån ordinär rocklyrik; snarare en slags ond saga, eller åtminstone en obehaglig fantasyskildring där djur och människor smälter sönder och växer ihop till underliga väsen.

Just därför passar det så bra att detta allkonstverk framförs på Dramaten, då Sundström kunnat utnyttja rummet, kostymförrådet samt några ärrade Dramatenskådisar. Ljuset är utsökt och smeksamt, och den röda fonden omfamnar musikerna. De är iklädda en allsköns blandning av uråldriga prästkappor, karoliner-uniformer, 80-talsaktiga skinnjackor och dansbandskostymer.

Isak Sundström bär samma kläder som på skivomslaget: en brun och kritstrecksrandig kostym samt en bredbrättad hatt, båda några nummer för stora, som för att dölja både hans kroppshydda och ögon från publikens blickar. Han ser ut som en fattig och blyg bondpojke som fått låna sin fars kläder för att gå till dansbanan.

Efter några låtar kliver en riddare in på scenen, men stannar snart upp för att långsamt och envist ta av sig rustningen. Inunder finns dock ingen råbarkad krigare, utan en smal, äldre kvinna, som närmast irriterat slänger de olika plåtdelarna omkring sig innan hon ger dem en människoform på golvet. Lite senare kommer en annan äldre och mantelbeklädd kvinna in med ett stort svärd, som hon ilsket börjar slå med på rustningen. För varje slag kontrar bandet med dova trumslag.

Vad ska betyda är omöjligt att veta; tolkningsmöjligheterna är många. Är det människan som klär av sig sitt skydd för att bli ett med naturen? Är det ett statement mot krig? Är det en kommentar till #metoo, där kvinnorna krossar patriarkatet? Eller något helt annat? Oavsett vilket så är det lika fascinerande som förbryllande.

Tycker man att skivan är ett superambitiöst och utmanande kraftprov så är det inget mot hur den blir i levande form. Helt klart är det inte nåt för alla, men den som är det minsta nyfiken på vad man kan skapa med musik och fantasi bör försöka se detta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA