x
Generös afton med en erfaren yngling

Jake Bugg, Nalen, Stockholm

Generös afton med en erfaren yngling

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Han är blott 23 år gammal, men har redan gjort fyra album och en EP. En imponerande svit, där det inte verkar ha funnits några kreativa kriser eller skrivkramp. Möjligen för att Jake Bugg var mer eller mindre en färdig artist då han släppte sin självbetitlade debutskiva för fem år sedan, med en klar och tydlig idé och ambition om vad han ville göra. Så det kanske inte är konstigt att han redan nu gör det som andra artister brukar syssla när de gått in i medelåldern och framgångarna har avtagit – akustiska spelningar i intima lokaler.

Men Nottingham-sonen är förstås bara i början av sin karriär. Trots att han jobbar i en väldigt traditionell genre, så har han det där lilla extra som särskiljer honom från många andra nutida folksångare: känsla för melodier, en chosefri stil och ett fördelaktigt utseende. Då kan det inte gå fel. Även om det var nära med hans tredje platta On My One. Där sökte han sig utanför ramarna, men misslyckades ganska kapitalt, både sälj- och kritikermässigt. Bara en enda låt därifrån framförs denna kväll (den förvisso rätt fenomenala The Love I’m Hoping For), så kanske Bugg själv insett att albumet inte var helt lyckat, men ändå nödvändigt för att han skulle utvecklas och fortsätta sitt musicerande.

På Nalen är det utsålt och proppfullt, med en påtaglig förväntan i luften, samtidigt som de flesta nog vet vad de kommer att få. När han släntrar in med sin gitarr, en dryg halvtimme försenad, så är publiken omgående alert och högljudd, vilket fortsätter genom hela konserten. Uppskattningen överröstar ibland de lågmälda partierna, vilket är lite störande för den som kommit för musiken. Men Jake Bugg verkar gilla entusiasmen, han säger mot slutet att det blivit lite fler låtar än vanligt, liksom bara av farten och för att det är så roligt med en glad publik.

Och visst är det kul, mest hela tiden. Spelglädjen är på topp, och när allt fokus är på Bugg så blir han bättre än med fullt kompband. Då har jag upplevt honom som lite anonym, nu tar han plats, dock utan att kännas skrytsam eller kaxig. Hans känslosamma, lätt nasala röst får också fritt spelrum, där den annars drunknar lite i alla instrument.

Lite typiskt är det ändå att de låtar som är bäst, och som får mest jubel är från debuten. De har en kraft och ett driv som han inte riktigt lyckats återskapa senare. Å andra sidan, har man skrivit moderna klassiker som Trouble Town, Seen It All och Lightning Bolt så blir det svårt att upprepa bedriften. Den sistnämnda låten verkar han dock ha tröttnat på, den körs sist och närmast slarvigt och nedkortad. Lite snopet, men då har han ändå bjudit på 22 låtar, så på det hela är det en gedigen och generös afton med sång och akustisk gitarr i fokus.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA