x
Reinkarnerade nästan som förut

Bob Hund, Kuben, Malmö Live, Malmö

Reinkarnerade nästan som förut

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

När det blev klart att den banbrytande orkestern under rubriken ”Fan-tastiskt” skulle ta över Malmö Live, Skånemetropolens nybyggda konserthus, så blev många glada och förväntansfulla. Vad skulle de nu hitta på för skoj? En stor utställning, flera samarbeten och konserter utlovades, och den första var i lördags på invigningen av deras 365 dagar långa Malmö Live-vistelse.

Idén var att ”återvinna” sin legendariska konsert från Hultsfredsfestivalen 1993, den som gjorde att sextetten slog igenom på bred front. Spelningen har blivit en rent mytologisk kulturhändelse; likt Springsteens Konserthusspelning är det tio gånger fler som säger att de var där än vad som faktiskt fick plats på den minimala dansbanescenen.

Frågan var då hur den 25 år gamla favoriten i repris skulle framföras i det lilla utrymme i konserthuset som kallas för Kuben. Bob Hund är ju inte kända för att välja enkla lösningar, så det kunde bli nästan vad som helst. Men för en gångs skull tar bandet något av en genväg: de bär samma kläder som då (fast inte direkt, det är liknande plagg, då de antingen slängt de gamla eller vuxit ur dem. Endast den ena gitarristen Conny Nimmersjö har sina originalbyxor på sig, berättar han efteråt.), och de framför alla låtar exakt som de lät då det begav sig. Fast tajtare förstås, då bandet kan spela bättre än i början av karriären.

Lite lättköpt kanske, och inte så konstnärligt utmanande, men ingen av de runt 600 personerna på plats bryr sig nämnvärt om det. De gamla låtarna luftas sällan numera, och det är en ren fröjd att få höra punkösiga Länge, Länge, rundgångsfesten Min Trampolin, rariteten Vem Vill Bliva Stor? och euforiska Fem Meter Upp I Luften.

För nytillkomna lyssnare kan det vara kul att veta att den sistnämnda låten skrevs efter att sångaren Thomas Öberg hamnat på sjukhuset efter att ha hoppat från på scenen och landat på knäna lite för många gånger och skadat sig. Läkaren ville omedelbart skicka honom till psykakuten och skrev i remissen att ”Patienten har hoppat fem meter upp i luften utan droger”. De två sista orden var understrukna så hårt att pappret gått sönder.

Dagens Öberg är inte riktigt lika vild – han börjar visserligen med att stapla högtalare på varandra som han sen försöker klättra upp på för att göra ett djärvt luftsprång. Men efter att ha känt lite på den rangliga konstruktionen överges projektet. Kanske lika bra, det vore ju dumt att börja året med en fraktur.

Men i övrigt är 50-åringen lika sällskaplig som förr; han springer fram och tillbaka på scenen (ofta med bandets signum, trafikkonen, i högsta hugg), ger sig ut i publiken, kommenterar impulsivt och spontant folk och händelser, säger åt oss att tänka själva och inte lyssna på en gammal gubbe som han, och mot slutet står han och poserar glatt på bardisken. Allt medan de övriga manglar på med ettriga riff, tunga trummor, massiv bas och en ylande synt.

Allt är nästan exakt som förr, och jag är så glad att landets bästa band fortfarande är kungar både i baren och på scenen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA