x
Migos: Culture II

Migos
Culture II

Inte alls lika bra eller inte bra alls

GAFFA

Album / Capitol
Utgivning D. 2018.02.26
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Premissen var ambitiös men inte omöjlig. Inte mer omöjlig än att denna trio som tidigare hade skapat narkotika-drypt musik utan hjärta och med för lite hjärna någonsin skulle få ihop ett så pass fokuserat album som Culture. Föregångaren tog tillvara på de mest ikoniska Migos-elementen, gjorde utrymme för en dos nyskapande till exempel genom användningen av ad-libs och frigjorde sig nästan helt från den trötta trap-rap-produktionen. Ett år efter får vi Culture II som säljs som ett firande för ett av förra årets onekligen bästa album där tanken är att göra det igen fast bättre och större. Resultatet blir en otäck dokumentär av vad som kan hända när ett pojkband försöker handskas med deras tveeggade svärd.

Det bildliga svärdet är den svårbeskrivna åtrån hos Migos, något som visar sig vara både deras bästa egenskap och deras akilleshäl. Det finns ingen anledning, teoretiskt sätt, att en låt som innehåller rader som “my pinky on margerine butter / and my ears on McDonald nuggets” skulle vara så minnesvärd, sitta så pass vackert över Murda Beats och dra till sig över 100 miljoner spelningar på Spotify. På Culture II hittar vi ett fåtal sådana oförklarliga stunder på spår som Narcos och Stir Fry. Men på ett album som är nästan dubbelt så långt som det första finns det en läskig mängd försök som inte mognar i något alls, som i princip allt från spår tio till och med spår 16.

Hiphop är kanske den enda genren där man kan prata om konstens ekonomiska aspekt utan att dra till sig blickar från lyssnare som omedelbart synar det som ett tecken på att artisten inte är en riktig konstnär, att artisten är en sell-out. Det kan säkert härledas till att den svarta konsten i allmänhet och den afro-amerikanska musiken i synnerhet har fått kämpa (läs: kämpar fortfarande) för ett värdigt erkännande och en ersättning som inte är slavlik. Inför det här album pratade Migos Quavo om att anledningen till att albumet är så långt är för att det funkar bäst i streamingtjänster. Ju fler spår på albumet, desto mer liknar det en spellista som lyssnare inte behöver pausa och desto mer pengar kammar artisten hem.

Det blir knepigt när pengar styr, på ett så självklart sätt, den konsten som skapas och vilken form denna tar. Att då samtidigt försöka återskapa en svårfångad magi från en bortgången tid – förra året, så nära men ändå så långt borta – visar sig vara en svår uppgift. Ett åtagande som bröderna lyckas med alltför få gånger för att denna utgivning ska spela roll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA