x
En fest man aldrig vill ska ta slut

Honningbarna, Debaser Strand, Stockholm

En fest man aldrig vill ska ta slut

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Norsk musik har aldrig riktigt fått fäste i Sverige. Det kan ju inte gärna vara sämre musikklimat hos våra grannar i väst, men kanske är det vi svenskar som tror att vi är bättre än dom och därför sällan ger dem en chans. På rak arm kan jag själv bara nämna en handfull band: Turbonegro, Madrugada, A-Ha och just Honningbarna. Sen vet jag att det finns massa death metal-band från Norge, men mina kunskaper i den musikgenren är rätt torftiga.

Men Honningbarna har dock fått allt större uppmärksamhet även på våra breddgrader, och inne i Strands betonglåda är det ganska välfyllt med folk som vill se Norges motsvarighet till The Hives. Precis som Fagerstasönerna spelar kvintetten en energisk mix av punkskrammel och garagerock. Även live finns det likheter, då medlemmarna bär samma kläder på sig: vita tröjor med dekorativa halsdukar, vilka ser ut att vara av finaste silke.

Men konserten är förstås så långt från silkeslen man kan komma. Det är fullt ställ från början till slut, vilket är rasande roligt för publiken. Man studsar runt med svetten rinnande och fånflinar så det gör ont i ansiktsmusklerna.

Sångaren Edvard Valberg är värst av dem alla; han är lika mycket nedanför scenen som på den. Publikkontakten är av intensivare mått, inte minst när sagde Valberg publiksurfar med sin cello (!) i högsta hugg. Sannerligen inget man ser varje dag.

Samma sak med cellon, ett sådant klangrikt instrument syns ytterst sällan i punksammanhang. Den är framplockad i en av bandets mer populära låtar, Fri Palestina, som inleds med österländska tongångar då den tillfälligt stillasittande Valberg drar med stråken över strängarna. Men efter 20 sekunder smäller det till med saftiga riff och tjurrusande trummor. Alla i bandet röjer omkring som galningar, och att det ens kommer ut en sammanhängande melodi är ett mirakel.

Den låten är typisk för hela konserten, då det tokdansas från första ackordet på Prinser Av Sarajevo till extranumret, den furiösa Borgerskapets Utakknemlige Sønner. I mitten nånstans bjuder de på Clash-covern Police On My Back, vilket är rätt modigt då punkikonerna är ett band som de flesta behandlar onödigt respektfullt. Inte Honningbarna. De kör den snabbare och tuffare än Clash och gör låten till sin egen.

Det är kort sagt sagolikt stökigt - en fest man aldrig vill ska ta slut. Honningbarna gör att jag hellre firar Norges nationaldag än den svenska. Norges sak är vår!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA