x
Duon vet hur en underhåller

Dolce, Oceanen, Göteborg

Duon vet hur en underhåller

Recenserad av Johanna Nilsson | GAFFA

Om det inte funnits restriktioner på hur många som får vistas i en och samma lokal samtidigt hade det varit betydligt mer smockat. I ett slutsålt Oceanen finner vi Göteborgs ungdomliga och musikentusiastiska skara, alla har vi trotsat Stigbergstorgets kyla och äntrat värmen. Tankarna för mig först tillbaka till ett högstadiedisko men vänder sedan när Dolce möter scenen.

Umeå-duon bestående av Anna Levander på sång och Leopold Nilsson på piano förblir aldrig ensamma på den intima scenytan längst ena kortsidan. Scenen tas tillsammans med ”lokala vänner” som Anna så fint uttrycker det.

Första riffet ljuder och det visar sig vara något oupptäckt. Är detta ett sätt för duon att testa oss i publiken?

Det uppstår dock ingen förvirring utan publiken är med på banan. Det förtrollar som vanligt, vismelodi och melankoli möter psykedelisk och elektronisk toner. Däremot verkar publiken bli mer upprymd när alla dängor drar igång. För ja, Dolce har redan några sådana.

Fräknarna inleds med skimrande och lätta harmoniska tvärflöjtsvågor. Publiken vet från första ton vilken låt det handlar om och nu riktas allt fokus mot scenen. Dolce har, med sin unika beblandning redan lyckats skaffa sig extatiska och smått betuttade lyssnare.

”De här personerna vet vad de spelar” säger Anna och riktar sig mot de runt omkring henne på scenen, detta efter att de sista ljudvågorna av Fräknarna studsat klart bland rummets väggar.

Och ja, det vet dem. Det är något med den rena musikalitet som Dolce visar upp live.

Förra året släpptes debutalbumet Av Liv Och Grönska, ett album som för tankarna mot sommar och filmiska sekvenser i slowmotion. Det är både sagolikt som melankoliskt och allt i en nästintill perfekt ambivalens.

Dolce är som en hybrid – där Amanda Bergman möter Solen och Vasas Flora Och Fauna samt Dungen är med i nått slags unisont fördrag.

Hand I Hand ackompanjeras av saxofon och ett gemensamt rus viner genom rummet. En typ av eufori i perfektionens tecken skapas. Stormarna Dåna följer och det är inte många läppar som förblir orörliga.

”Jag gillar att vara lite gråtig när jag sjunger” säger Anna och genom publikens sorl hörs röster som förstår exakt vad hon menar.

Trots den riktigt charmiga känslan som styr hela kvällen är det tydligt att Dolce tar tillfället i akt att hylla sig själva lite. Anna måste nämligen tillägga, visserligen med en skämtsam ton att ”… ni kan komma fram och köpa vår skiva efteråt”. Allt för uppmärksamheten.

Det finns dock två saker som är ledsamma med denna kväll. Det första är att det stämningsfyllda sceneriet endast håller på i knappt en timme. Min själ, och alla andras, skulle behövt mer för att helt kunna vingla sig igenom vinterkylan fläckfritt. Det andra är att den slutgiltiga känslan, trots allt magnifikt, ger intrycket av att publiken hellre lyssnar till sådant som går att sjunga med till än den oupptäckta biten. Dock tror jag ändå på att dessa guldkorn, likväl som alla tidigare sådana, kommer vältra sig ur var och varannan mun inom kort, för varför skulle de inte det? Dolce, hur som, de vet hur en underhåller!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA