x
Episk folkrock från vildmarkens vidder

Lord Huron, Kägelbanan, Stockholm

Episk folkrock från vildmarkens vidder

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det märks att frontmannen Ben Schneider är född och uppvuxen i Michigan. Delstaten är omgärdad av fyra av de största sjöarna i USA, bland annat Lake Huron som har gett inspiration till bandnamnet. Och där det finns vatten finns det skog och mark, vilket inspirerat Schneider till låtar med vildmarken som tema, en både fysisk och spirituell plats där man kan blicka ut över de ändlösa vidderna och begrunda sitt liv.

Även om han bott i Los Angeles de senaste tio åren, där han även startade bandet 2010, så har många låtar titlar som Meet Me In The Woods, The Birds Are Singing At Night och The Ghost On The Shore. Texterna är ganska ofta naturromantiska, som i Ends Of The Earth, där han sjunger ”Oh, there's a river that winds on forever/I'm gonna see where it leads” eller In The Wind, där han fantiserar om att sitta vid sjön ”for a thousand years”.

I grunden en folksångare ser han också helt rätt ut för uppgiften, i sitt kraftiga skägg, ostyriga kalufs, samt en akustisk gitarr. Och Lord Huron är också ett ganska typiskt indiefolkrockband, sprungen ur samma källa som till exempel Fleet Foxes och Band Of Horses. Men där de två banden har tappat sin ursprungliga fräschör och slirat in på arenarocken, står Lord Huron kvar i myllan och känns fortfarande väldigt genuina.

När bandet besöker Stockholm för första gången har de hunnit bygga upp en ansenlig skara fans – Kägelbanan är utsåld sedan länge och runt 700 personer står och trängs inne i den bastuvarma lokalen. När lokalen släcks ner uppstår genast ovationer, varpå trummisen Mark Berry försiktigt smyger in och börjar mata fram en rytm. En efter en kliver bandmedlemmarna på, sist Schneider själv. Första låten blir The World Ender, från fullpoängsalbumet Strange Trails, som kom 2015. Ett utmärkt val, som fansen välkomnar med jubel och applåder. Därpå följer Meet Me In The Woods från samma album, och redan där säkrar bandet succén.  

En stor skillnad live jämfört med på skiva är att bandet spelar både högre och hårdare. Inte helt ovanligt, många band gör ju så, men går ofta i fällan och tror att kraft är att föredra framför dynamik. Inte Lord Huron. Man kan inte kalla dem för explosiva direkt, men det finns ett driv som lyfter musiken ännu ett snäpp. De kryddar även flera låtar med gamelan-rytmer, och basisten Miguel Briseño spelar elektronisk theremin i finstämda Way Out There.

Hela tiden påminns man om vildmarken, då man mellan låtarna kan höra allsköns djurläten och fågelsång, porlande bäckar och susande vind, ibland så högt att det är svårt att veta när en låt slutar och nästa börjar. Det är effektfullt och stämningsskapande, hela konserten blir som en vacker naturfilm och bildar en helhet med bandet och publiken, människan och naturen.

Förutom material från deras två album spelar de även lite nya låtar från kommande plattan Vide Noir, som antyder en viss kursändring från den finstämda folkrocken. Wait By The River (återigen naturtemat!) är en långsam, neonaktig 50-talsballad, nåt som Roy Orbison skulle kunnat sjunga, medan Ancient Names Pt 1 har en nästan discofunkig basgång. Kanske är det LA som till sist fått bandet att hitta mer storstadsmässiga influenser? I april vet vi svaret.

Finalen på kvällen blir dock en rad välkända låtar. The Stranger utvecklas till rena riffesten, som slutar och startar om flera gånger innan bandet är nöjda och vinkar adjö. Självfallet återkommer de för extranummer; först den svidande vackra sista dansen-tryckaren The Night We Met, komplett med glitter från den stora discobollen i taket. Sedan livefavoriten Fool For Love, även den i en version som bandet tänjer ut en bra stund, till egen och publikens förtjusning.

Lord Huron har på fem år vuxit från lovande, lokala folkrockare för lyssnare med särpräglad smak till publikfavoriter och potentiella arenarockare. Sorgligt nog tror jag att det var sista gången man kunde se dem i en så här liten lokal. Men å andra sidan har bandet en utpräglad personlighet och en tydlig identitet, så kanske kan de fortsätta att vara speciella. Trots ökande skaror framför scenerna kan de ändå få alla på plats att känna sig utvalda och sedda. Jag hoppas innerligt att det ska bli så.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA