x
Konstfull uppvisning i musikmåleri

Nils Frahm, Berwaldhallen, Stockholm

Konstfull uppvisning i musikmåleri

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Klassisk musik, electronica och rena popmelodier i spännande samexistens har varit tyske Nils Frahms signum sedan genombrottet med Spaces för fem år sedan. Senaste plattan All Melody bygger ännu mer på dansrytmer, men hela tiden är klaviatur i fokus.

På 35-åringens spelning inför en fullsatt lokal (som annars främst huserar strikt klassisk musik), så visar han upp en sällsam förmåga att skapa sin musik ur stunden; likt en konstnär i arbete målar han långsamt och metodiskt upp sina låtbyggen med hjälp av ett dussin olika pianon, orglar, syntar och en enorm flygel.

Det är fascinerande att titta på hur Frahm koncentrerat med små medel skapar ett alltmer rytmiskt flöde som så småningom återigen strippas ner till enbart små pianoklink. Redan i inledande Sunsun visar han sin virtuosa förmåga att trycka på knappar och vrida på reglage, sampla några ackord där, nån rytm här och sedan springa över till något annat keyboard och frammana ytterligare detaljer till en helhet.

Lika mycket imponerar pianospelet. Dels i lugnare spår som My Friend The Forest och Some, där hans fingrar rör sig exakt och känsligt, som smekte han ett litet barn. I andra, mer ösiga låtar hamrar han närmast på tangenterna, men har fullständig kontroll på varenda ton, ofta på två olika klaviaturer samtidigt. Ibland tror man nästan att karl’n har två-tre extra fingrar per hand.

Jag vill för allt i världen inte kalla honom för en copy-cat men nog haglar referenserna över mig under den två timmar långa konserten. Även om det finns beröringspunkter är han inte lika knepigt konstnärlig som Stockhausen, eller improvisationsjazzig som Keith Jarrett, snarare tänker jag på Erik Satie och Michael Nyman (särskilt i ackordsvirvlande More, som avslutar spelningen).

När det blir mer elektroniskt hörs det förstås att Frahm kommer från Tyskland – Kraftwerks distinkta melodislingor har säkerligen noga studerats - men lika ofta tänker jag på den brittiska electronica och techno som Orbital, The Black Dog, Autechre och Aphex Twin skapade på 90-talet.

Då och då blir det dessvärre lite för repetitivt och sövande med en soloartist som är omringad av instrument och mestadels har ryggen mot publiken. Det underlättas förvisso av det charmiga mellansnacket, då han bland annat berättar om nervositeten inför kvällens spelning på grund av tidsbrist och sjuka medarbetare. Likaså får vi veta att han gillar att spela publikfavoriten Says, inte för att den är så bra – ”it’s pretty lame” – utanför att den är så enkel att framföra.

Å andra sidan är det enkla inte samma sak som att det skulle vara lätt, vilket i detta fall är ett tydligt bevis på Frahms musikalitet. Publiken ger stående ovationer när den kepsprydde tysken i sina äppelknyckarbyxor och Adidas ödmjukt tackar oss för att vi kom hit. Nästa gång hoppas jag dock att han uppträder i en vettigare lokal. Att sitta ner när musiken pockar på dans är trots allt mot naturen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA