x
Personliga och hjärtliga återblickar

Magnus Carlson & Gunnar Frick, Varateatern, Stockholm

Personliga och hjärtliga återblickar

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Arkivbild

Det som inte får hända, händer. Magnus Carlson glömmer texten i låten Touch Me, en av Weeping Willows största hits. Han utbrister, uppenbart förvånad, ”Fan, vad konstigt! Det har aldrig hänt mig förr.”. Och så börjar han och musikern Gunnar Frick om låten på nytt. Och Magnus kommer av sig på samma ställe, och ser lika brydd ut igen.

Precis innan de ska spela Touch Me har han gett bakgrunden; att den skrevs på 90-talet då det var extremt populärt med dokusåpor, samtidigt som internet började ta stor plats i folks liv - en värld där alla sitter framför skärmar istället för att se på och röra vid varandra. Magnus säger sedan att trots fördelarna med internet så är det mesta skit.

Men nu kommer nätet till hans räddning. När han för tredje gången tappar tråden ropar nån i publiken ”Googla!”. Allmän munterhet utbryter förstås i lokalen, och en vänlig själ på första bänk tar fram sin lur och letar upp texten. Magnus läser, varpå de börjar om för fjärde gången. Och han kommer av sig igen!

Såna här stunder är djupt generande för de flesta artister, och kan förstöra stämningen fullständigt. Men Magnus Carlson vänder det till sin fördel, och säger att hjärnan inte hänger med så bra när man fyllt 49 år. Sen börjar de om för femte gången och plötsligt sitter allt som det ska. Om det innan fadäsen funnits nån som inte charmats av föreställningen så är nu alla lika engagerade i vad som pågår på scenen. Istället för att det skulle bli pinsamt och stelt har duon på scenen och publiken kommit varandra ännu närmare, och resten av showen går galant.

För det är just en show det handlar om, mer än en regelrätt spelning. Magnus själv kallar det för en ”storytelling”-konsert, då den handlar om hans liv från 9-årsålder till dagens omtyckta artist. Materialet är en blandning av egna låtar och Weeping Willows, men ännu fler är personliga favoriter som han lyssnat på under sin uppväxt.

Före varje låt hålls korta monologer om varför just den låten valts. Som att han sjunger Elvis-klassikern Unchained Melody, eftersom den finns med på den första skiva han fick. Depeche Modes The Landscape Is Changing var hans ”duschsång”, dvs den låt som han sjöng i duschen: ”Det här är första gången jag sjunger den med kläderna på.” Men låten illustrerar också hans intresse för miljön och en hållbar värld, vilket även märks i foajén där Naturskyddsföreningen bjudits in för att ragga nya medlemmar.

Inför There Is A Light That Never Goes Out får vi höra när om när Magnus och bästa kompisen, båda två okyssta 19-åringar, körde bil i natten och lyssnade på The Smiths på full volym. En annan anekdot kretsar kring hans ettåriga ”utbildning” på Irlandslinjen på Skurups folkhögskola, då han lärde sig om landets historia och religion, och att spela på en tin whistle (han bjuder dessutom på ett lite vacklande försök att spela på flöjten). Men desto viktigare: det var då han började skriva egna låtar.

Ja, som ni förstår är det en väldigt informell, rolig och intressant självbiografi mest hela tiden. Publiken, där många verkar ha hängt med i hans drygt 20-åriga karriär, kastar med jämna mellanrum ur sig kommentarer som Magnus lyhört fångar upp. Det är plats för skämt och skratt, men även en del allvar. Mot slutet av det närmare tre timmar långa evenemanget kommer han in på sina föräldrar, som alltid stöttat honom i allt han velat göra. Att det är både synd och sorgligt att de inte fick se hur bra det gått för honom, i och med att båda dog för några år sedan. Utan dom hade vi inte fått ta del av hans magiska stämma (jag ska inte tjata om den igen, alla vet att han är en av landets främsta sångare), och vilken svår förlust hade inte det varit.

Nu är det dock inte allt helt perfekt. Ibland blir det lite för utdraget, medan annat hastas förbi. En regissör hade kunnat göra denna akustiska afton till en fullträff, till exempel påpekat att det är slagsida mot Magnus ungdomsår och alltför få skildringar efter att karriären tog fart ordentligt för drygt tio år sedan.

Det måste finnas många goda historier från hans äventyr i Nashville, inte bara att han och Jill Johnson upptäckte gatumusikanten Doug Seegers. Likaså vore det kul att höra hur de i Weeping Willows tänkte när de bokade Globen inför 20-årsjubileet av sin debutplatta. Inte kunde de väl tro att arenan skulle sälja ut tre gånger om?

Nåväl, på det stora hela är det oerhört lyckat, och det är bara att hoppas att han och eminente sidekicken Gunnar Frick återkommer i det nedskalade formatet. Om några år kanske han blivit lika folkkär som till exempel Tomas Ledin eller Magnus Uggla, och då är grunden lagd för en utsökt krogshow.

(Fotnot: Fredagens konsert från Scalateatern i Stockholm livestreamas från Magnus Carlsons Facebook-sida.)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA