x
Rysningar av välbehag

Alice Boman, Oceanen, Göteborg

Rysningar av välbehag

Recenserad av Johanna Nilsson | GAFFA

Trots att det enbart befinner sig fyra personer på den komprimerade scenen känns det ofta som att det är betydligt fler, nästintill känslan av en fullskalig orkester. Trumpet ackompanjerar gitarr och byts tidvis ut mot tamburin som möter synthesizer. I bakgrunden hörs ständiga trumslag i alla dess olika former och ett ständigt närvarande vackert pianospel i framkant.

Det är torsdagskväll i Göteborg och en silvrig, gudomlig och änglalik Alice Boman håller hov. Först helt själv för att sedan få sällskap av tre andra helgonlika personer. Hon kallar dem sitt band. I ett slutsålt Oceanen har Albert af Ekenstam precis dragit de sista riffen på sin gitarr och överlämnat scenen till den malmöfödda musikern.

I publiken är det knäpptyst, så pass tyst att det hörs hur ett glas går sönder någonstans där bakom. Efter några låtar hörs dock viskande i stil med ”Det är alltid lite extra mäktigt när en kvinna står på scenen”, och ja, det är det.

Alice Boman började sin karriär med att skriva hemma i sovrummet, tanken var inte att någon skulle höra det egentligen. Det var inte färdiga låtar, enligt henne själv, utan snarare skisser. 2013 släpps trots det, den första EP:n, med just det namnet, Skisser. Redan 2014 släppte Alice ny musik, då som EP II, allt inspelat i ett hus på landet. Det märks att den avskalade, harmoniska känslan vilket ofta sprider sig ute på landet avspeglades i det släppet. Det är även här folk börjar knockas av hennes musikalitet. Det började skrivas artiklar om henne i diverse medier, The Guardian, NRP, Entertainment Weekly med flera. Och det är lätt att förstå varför – live blommar dessa tidigare skisser och avskalade harmonier ut till större serenader.

I den något trånga lokalen flockas alla kring rummets ena kortsida, allt för att kunna få en glimt av Alice. Scenen är ju trots allt nästan i marknivå. Det blir fort väldigt tydligt att vi alla är där för att få njuta av himmelska toner av både nytt och gammalt.

Hold On är ett av det förstnämnda. Det är lågmält, sagolikt och lika fint som det alltid är. Alice Boman vet hur hon ska vrida och vända på orden för att komma åt en allra allra längst in. 

”Mina byxor är tejpade, de sprack förut. Om det skulle se lite stelt ut, så vet ni varför” säger Alice där någon gång i början. Men hänförd som vi alla är av allt som sker på scenen försvinner verklighetsuppfattningen.  

I lokalen hörs hur det tredje spåret från 2014 års EP börjar ta form. Burns ljuder och går rakt in i själen. Det visar sig vara ett mästerverk i ren perfektion, något som inte speglas i diverse musikappar. Kommer på mig själv med att stå och le rakt ut i luften, utan anledning. Sådant sker, men inte ofta.

Over ljuder härnäst och rysningar av välbehag klättrar sig längst med rummets väggar. Ett trumspel följer där någonstans i mitten och är helt perfekt. Varje taktslag avlöser det tidigare och följer ett nytt.

Alice Bomans persona är lika lätt att drunkna i som texterna i hennes musik. De är lika avslöjande som hemlighetsfulla. Skörheten i rösten blir till nästan viskningar och förtrollar allt i sin väg. I 2018 års första släpp End Of Time hörs exempelvis textraden “let me love you, and I will love you till the end of time”.

Under 2018 väntas ännu mer musik släppas och förhoppningsvis väldigt snart.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA