x
Melankolisk akademikerpop som värmer i vinterkylan

Belle And Sebastian, Münchenbryggeriet, Stockholm

Melankolisk akademikerpop som värmer i vinterkylan

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Det skotska bandet har alltid varit något av nördarnas och akademikernas favoritband. Dels för deras snälla och mjuka indiepoplåtar, med ganska vemodiga och deppiga texter, som tilltalar alla som sitter ensamma på kammaren och känner sig misslyckade och/eller missförstådda. Men också för att bandet ursprungligen bildades för 20 år sedan på Stow College, på en kurs för arbetslösa musiker.

Men sångaren Stuart Murdoch och de dåvarande medlemmarna gjorde så bra musik att den genast gavs ut av läroverkets eget skivbolag. Ett minst sagt lyckat examensarbete, även om Tiger Milk bara gavs ut i tusen exemplar (som idag kostar runt 4-5 000 kronor om man vill köpa ett ex på nån auktionssajt).

För egen del älskade jag dem från första stund jag hörde andra albumet If You’re Feeling Sinister, som kom 1996. Ett bitterljuvt minne är då jag satt med en nyfunnen kärlek, symptomatiskt nog en bibliotekarie, och lyssnade på skivan på repeat en hel natt. Vi drack rödvin och diskuterade briljansen i både lyrik och melodier, tills vi äntligen gick i fysisk clinch.

Tyvärr dumpade hon mig innan nåt seriöst ens han börja, men ändå har jag lyssnat på skivan oräkneliga gånger sedan dess, alltid med varma känslor. Till och med den låten som jag missbrukade hårdast efter uppbrottet, Get Me Away From Here, I’m Dying, är fortfarande den som är mig kärast av alla deras låtar.

När Stuart Murdoch och hans glada gäng med multiinstrumentalister, komplett med flöjt, cello, violin, congas och en keytar(!), kliver ut på Münchenbryggeriets scen så brister den närmast fulltaliga publiken genast ut i ett rungande bifall. Även om bandet varit på besök många gånger de senaste åren, så är alla ändå sugna på melankolisk cocktailpop, det hörs lång väg.

Och bandet sviker inte, det blir nytt från senaste, utmärkta albumet How To Solve Our Human Problems, och många sköna minihits som The Fox In The Snow (som enligt Stuart spelas för att det är så snöigt och kallt i Sverige), I’m A Cuckoo och She’s Losing It, samt en rejält utsträckt The Boy With The Arab Strap, då ett dussintal ur publiken bjuds upp på scenen för att ta sig en svängom med Stuart.

Han bjuder dessutom ofta på sig själv; som i början av konserten när han kommenterar sina kläder: schackrutiga byxor, Dr Martens-kängor och en skinnpaj. ”Så här ser man ut när man försöker övertyga folk om att man är yngre och tuffare än man är”.

Dessutom får vi halvvägs in i spelningen en liten rundtur av frontmannen, som knallat runt i huvudstaden och filmat omgivningen, men också köpt massa vykort av Stockholm som visas upp på videoskärmen. Stuart berättar samtidigt att om han valt ett annat yrke skulle han sysslat med tåg och trafiklösningar för tunnelbanan och spårvagnar. Visst sa jag att de var nördarnas favoritband?

Det är bara så himla trevligt och mysigt allting så man glömmer nästan gränsen mellan bandet där uppe och vi som tittar på och applåderar nedanför. Visst finns det stunder när deras lättsamma pop gränsar till menlös, men eftersom Belle And Sebastian är så genuint personliga och kärleksfulla gentemot sina fans så är det svårt att inte smälta gång på gång.

Och när septetten avslutar spelningen med Get Me Away From Here, I’m Dying blir jag så mjuk och mild inombords att den nollgradiga kylan inte känns det minsta när jag sakta vandrar hem efteråt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA