x
Syntikon 2.0 – en uppdatering med buggar i systemet

Gary Numan, Kägelbanan, Stockholm

Syntikon 2.0 – en uppdatering med buggar i systemet

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Brittiske Gary Numan är med sin 40-åriga karriär en institution i syntgenren, trots att han länge jobbat lite i skymundan. Med början 1978 i bandet Tubeway Army fortsatte han snart på egen hand och gjorde stilbildande album som The Pleasure Principle och Telekon, vilkas iskalla syntbaserade sound gjorde honom till en slags pionjär i den elektroniska sfären. Hans stela, närmast mekaniska scenframträdande passade därtill bra till musiken, och de mest devota fansen började snabbt kalla sig för ”Numanoids”.

Efter några år gick dock karriären i stå, och även om Numan alltid varit aktiv är han mer en kultartist än betydande musiker. Å andra sidan är hans gamla fans fortfarande hängivna, och många ”numanoider” var på plats på Kägelbanan, när den snart 60-årige Numan gjorde sin första spelning i huvudstaden på 20 år.

Konserten, som har varit utsåld under en lång tid, borde flyttats upp till en större lokal för att få plats med fler fans, men också för att ljusshowen, med genomskärande laserstrålar, blixtrande strobe lights och blinkande diodstaplar, skulle fungera fullt ut.

Det ser helt enkelt lite trångt ut på scenen, inte minst då Numan själv helt bytt uttryckssätt: från sin robotaktiga stil i vitt ansiktssmink och svart kostym, till nån slags Mad Max-sliten rejvare som plockar osynliga fjärilar i takt till musiken. Hans närmast feminina dans står i bjärt kontrast till den rifftyngda syntrocken.

Och där har vi nästa problem. Sedan 2000-talets början har Numan försökt bli en engelsk variant av Nine Inch Nails, med feta riff och industriella ljudslott. Men musiken han skapar är för anemisk och fantasilös, liksom hans outfit. Istället för att se ut som Trent Reznors tuffa storebrorsa så påminner han i sin Monchhichi-frisyr mer om en goth-kusin till Noel Gallagher.

De gamla hitsen, framför allt Cars och Are ’Friends’ Electric?, funkar dessutom dåligt i den nya uppdateringen. Jag kan förstå att man vill utveckla sig, men ibland ska man inte försöka laga nåt som inte är trasigt. Men förmodligen vill Numan att klassikerna ska vara i samklang med senaste plattorna, särskilt nya albumet Savage (Songs From a Broken World), en dystopisk och mörk samling låtar om en framtid i spillror.

Skivan är förvisso en uppryckning både kreativt och kommersiellt (han fick sin första topplistplacering i hemlandet på 35 år), men många av låtarna har samma struktur med hårda riff som tvärstannar, varpå några sekunders tystnad följer, musiken drar igång igen, och så upprepas proceduren ett par gånger till.

Det är effektfullt om man använder det med måtta, men när snart sagt varenda låt bygger på samma trick blir det tjatigt. Det blir för övrigt smärtsamt tydligt att publiken inte lyssnat in sig särskilt mycket på det nya materialet, då de gång efter annan börjar applådera innan låtarna är slut.

Den sövande känslan avtar trots allt vid några tillfällen. Förutom den behagliga nostalgikänsla som de gamla godingarna skapar, så är nya My Name Is Ruin lyckad, då bitarna fallit på plats tack vare sparsamma gitarrer, dramatiska syntar och österländska influenser. Även Pray For The Pain You Deserve funkar bra, mycket för att ljudteknikern plötsligt upptäcker volymknappen. Sån här musik ska ju spelas högt, annars försvinner halva nöjet.

Sammantaget kommer mycket av min förväntan på skam; jag hade ju aldrig sett honom live förr och hoppades på stordåd. Men istället för en legendarisk syntafton fick jag ett industrirockigt hafsverk. Usch, det gör ont när hjältar brister.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA