Sårbarhet som inte får ta plats

Partynextdoor, Nobelberget, Stockholm

Sårbarhet som inte får ta plats

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

Det finns inte en uppsjö av bra intervjuer och artiklar med Partynextdoor. När Party 2017 blir intervjuad av Zane Lowe vrider vi obekvämt på oss, Zanes intervjuteknik är pratig och självgod medans Party verkar påverkad eller bakfull. När Rolling Stone träffar honom i augusti 2016 är han inte alls speciellt ”party”, mest deppig och resultatet att läsa är lika deppigt. En intervju med GQ från samma tidpunkt är mer inlyssnande och observerande: Party har inte självförtroende nog i intervjuer. GQ gör även en iakttagelse kring hans musikaliska utveckling: “If past tracks were about never-ending, intoxicating nights of love-making, his newest ones are about the mornings too, all the intimacy, hurt, and vulnerability that follows when the sun rises and the smoke clears”. Eller iakttagelse, är det inte snarare bara en rip-off från en presstext? Håll med om att det där lät copy.

Av Noisey får vi en bättre, mer nördig artikel signerad Phil Witmer, där Party i princip utnämns till en geniproducent: ”No one else in the current world of R&B does exactly what he does as a producer; his closest forebears are artists like Clams Casino, Oakland cloud-rap beatmaker duo Friendzone or Yung Lean’s Sadboy stable of beatmakers. They are all essentially ambient electronic musicians whose sometimes unnervingly hazy work just happens to be based around rap drums”.

En nyare intervju är den med Complex (2018-02-28) där Party får frågor om sin aktuella turné. Eller intervju, det är snarare ”content” kryddat med spons, korta frågor och svar samt reklam. När den enda följdfrågan ställs får vi givetvis intervjuns intressantaste svar:

Complex: …So vulnerability is an important thing to you as an artist?
Party: It’s a very big thing. It’s okay to be cool – it’s cute – but vulnerability is what separates a man from a kid. Kids are still trying to find themselves, finding what’s cool...I don’t care about that. I’m all about knowing myself as a man.

Fullmånen hänger som en blekfet prästost över kvällshimlen. Sibirisk kyla har bedövat huvudstan och kön till Nobelberget biter ihop, väl inne värker våra tår, minnen av trånga skridskor väcks till liv. Många behåller jackorna på, för det är inte varmare än i en ishall.

Torontoartisten Jessie Reyez agerar support. Röda ballonger fyller scenen och Jessie gömmer sig under keps och långt hår, men efter en stund exploderar hon med rockig attityd, visar att hon kan ta både scen och publik. Hennes knarrande, lite gnälliga röst verkar kunna bändas åt alla möjliga håll. Jessie pratar gärna, frågar om vi vet vad metoo är. En komisk fråga att ställa i Sverige kan tyckas, men förhoppningsvis har hon ställt frågan under varje stopp på turnén. Hon förklarar att hon aldrig skulle ”suck a dick for a deal”. Vi tinar upp, för det är en rutinerad Jessie som tar till vara på ögonblicket och gör det bästa hon kan.

Partynextdoor bjuder på en chockartad öppning, det är svulstigt med mycket trummor och bas. Eld projiceras i bakgrunden och Party anländer i täckjacka. Recognize, Right Now och With You får vi inledningsvis. Det är full fräs vräkig rockkonsert, Party har hjälp av tre musiker på scen, de är avskärmade i ljussatta bås: keyboard, elgitarr och trummor.

När One I Want kommer igång blir dynamiken bättre, Partys röst hörs tydligare, vi störs endast av ett trumljud som snärtar till så högt att vi blir svagt illamående. Täckjackan har åkt av, Party har en merch-tröja på sig och spejar intensivt ut i publiken, som han söker alla och envars ögonpar. Freak In You drar ner tempot och scenljuset cirkulerar läckert som en lanterna. Trist nog övergår framförd låt (igen) till en omgjord live-variant, trumkillen får fria händer. Åh nej.

Konsertens guldkorn är Peace Of Mind med mycket bas och ensam elgitarr samt Rendezvous, vars böljande vågor i bakgrunden ackompanjerar texten fint. Det är låtar framförda utan allting på, den nakenhet vi önskar hos Party. Konserten i övrigt känns anpassad för en större scen och en publik som sett honom live förut. Frågan är om han inte fått en släng av hybris?

Porträttet av Party i Fader från 2015 är i viss mån fortfarande den mest djuplodande artikeln om honom där OVO’s co-founder Oliver El-Khatib uttalar sig. Han menar att Jahron Anthony Brathwaite (Partys riktiga namn) är ”the rare breed that writes, produces, engineers, performs, sings—all in one artist” och jämför honom med Kanye West. I intervjun med Complex hävdar Jahron själv att det är just det som krävs: ”I’m a recording artist, a performing artist and a producing artist (…) In my mind, you need all three to become an artist”. Han likställer sig själv med Drake, Kanye and Lil Wayne, och menar att dem alla har mycket gemensamt, men att han också hittat sin egen individualitet genom att arbeta med dessa tre.

Efter att en jacka och en halsduk slängts ut i publiken meddelar Party att han ”även är en låtskrivare och att vi får sjunga med om vi känner igen vad vi hör”. Ett stycke falsk blygsamhet månne, för alla kan ju sjunga med i Wild Thoughts och Work, som ges i ett rätt lamt karaokenummer. Nej, Party gör det för avancerat och komplicerat för sig, vilket avslöjar att han kanske inte behärskar allt det han tror sig klara av. ”Recording artist”? svar ja, ”producing artist?” svar ja, men ”performing artist”? nej, Jessie fixade den biten bättre ikväll.

Den sårbarhet som Jahron talar om vet vi ju finns där, det är en byggsten i hans musik, och visst går det att hålla med om att sårbarhet är det som skiljer en pojke och en man åt. Samtidigt finns det så mycket annat som skiljer pojkar och män åt: förmågan till hänsyn och omtanke, viljan att lyfta kvinnor, prestigelöshet, avsaknad av hävdelsebehov… självkännedom. Kanske har Jahron allt det där, eller åtminstone en vilja att sikta åt det hållet, men det lär dröja innan vi får reda på det, för vi kommer få tjugo trista intervjuer till om vilka skor han har på sig eller vad han anser om att jobba med Drake. Att han vill göra det avancerat och komplicerat har nog inte så mycket med hybris att göra, Party vill bara att hans talang ska bli tagen på allvar, men ambition och prestation är en balansakt.

Februaris stora buzz inom hiphop-världen var albumet Victory Lap av Västkustrapparen Nipsey Hussle. Rap-kollegor har öst beröm och fansen jublat, likt Stormzy har Nipsey ett samhällspatos, musiken är avsedd för gatan, för att motivera och inspirera unga människor som sällan ges utrymme annat än i statistiken. Partynextdoor har till skillnad från bl.a. Kendrick Lamar, YG och The-Dream ingen synlig feature på skivan, men på spåret Young Nigga har Nipsey samplat Partys låt West District. När var och varannan raplåt har en feature numera, känns en sampling mer som en hyllning än något annat, men Nipsey väcker frågan vi också lämnas med efter kvällens konsert: är låtskrivaren och producenten Partynextdoor mer intressant, än artisten Partynextdoor?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA