x
En rejäl dos glampunk fick Berns att koka

Turbonegro, Berns, Stockholm

En rejäl dos glampunk fick Berns att koka

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det är som vanligt utseende och yta som är i fokus när de norska rockveteranerna intar anrika Berns i huvudstaden. Bandet som funnits i snart 30 år har hela tiden haft sin homoerotiska uttryckssätt att chocka med och skämta om.

Likaså har deras hängivna fans Turbojugend följt bandets stil med smink, tatueringar, matroshattar - och förstås jeansjackor. Säkert hälften av publiken på Berns har på sina ryggar bandets skärmmössaemblem, samt orten eller landet de kommer från. Förutom att de flesta kommer från Stockholm ser jag bland annat Mjölby, Bengtsfors, Eskilstuna, Norrpöking (jo, det står så) och Lettland. Några har varit lite extra fyndiga och valt namn som Scumfuck och Satans Finest.

Så nog är de flesta fansen obrottsligt lojala med sitt band. Visst blev det upprorsstämning när frontmannen Hank Von Helvete hoppade av 2010. Men nya sångaren Tony Sylvester välkomnades ändå ganska snabbt, kanske tack vare att engelsmannen tidigare var bandets presstalesman. Sylvester var på så sätt redan medlem av familjen, och kunde föra traditionen vidare utan problem.

Själv kan jag sakna den fräcke Hank, som hade en medfödd charm och utstrålning. Sylvester får istället jobba för att lyckas dra runt bandets lass av återanvända punk- och rockriff från 70-talsband som Ramones, Stooges, Kiss och AC/DC. För i mångt och mycket känns bandets låtar som lite sämre varianter på nåt man hört förr. Det enda nya som Turbonegro tillför är att ladda texterna med sexuella anspelningar (Get It On, Fist City, On The Rag), ibland rent uppenbara, som I Got Erection (som stilenligt avslutar konserten med en rejäl moshpit).

I princip hela bandets nya album, Rock’n’roll Machine, betas av och även om det ordats en del om att de har mer syntar i ljudbilden än förr, så avviker inte låtarna särskilt mycket från äldre alster. Det är samma grottiga och trubbiga riff som köttas fram, oavsett vilket år de kommer från.

Samtidigt görs det med så frejdigt humör inför en så partysugen publik så det är lätt att glömma invändningarna och bara röja loss med jeansgänget. Som extra bonus dyker Howlin’ Pelle Almqvist från The Hives upp, och gör ett inspirerat inhopp i Let The Punishment Fit The Behind (en låt som Pelle skrivit till Turbonegro, enligt Sylvester).

Synd bara att bandet inte spelar Drenched In Blood, inte för att den kanske är så bra, men för att de under låten brukade hiva ut hinkvis med blod på publiken. En kul gimmick, förutom efter konserten kanske, då man tvingades att åka direkt hem för att byta kläder.

Det blir ändå en rätt hygglig kväll i norrbaggarnas sällskap, även om det framför allt är publiken som står för underhållningen denna gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA