x
Fullt ös, medvetslös med ilskna punkare

Frank Carter & The Rattlesnakes, Debaser Strand, Stockholm

Fullt ös, medvetslös med ilskna punkare

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

När punkrockens brittiska och manliga motsvarighet till Lilla My, ni vet den lilla ettriga figuren som hänger med Mumintrollen, intar Strands scen är det skoningslöst intensivt på en gång. Frank Carter, som är lika rödhårig som My, verkar bara ha två stämningslägen på scenen – tokförbannad eller jävligt glad.

När han inte hoppar och springer runt på scenen så stirrar han ilsket och uppfordrande ut på publiken, men lika snabbt förbyts det argsinta uttrycket mot ett stort och avväpnande leende. Med en sån frontfigur dröjer det inte länge innan de första fem meterna framför scenen förvandlas till en svettig moshpit.

Frank själv kastar sig redan i tredje låten, den furiösa Juggernaut, ut i publiken och uppburen av dussintals händer ställer han sig på huvudet och nästan sparkar i taket. Sånt kallas att lägga ribban på en hög nivå, och efter den akrobatiska utsvävningen är det fullständigt kaos längst fram. Öl spills, tröjor går sönder, tårna blir blåtrampade och själv får jag en fläskläpp att skryta med när dammet lagt sig.

I mitten av konserten stannar 33-åringen upp för att prata om sin depression, den hemska sjukdom han kämpat med i många år. Trots att så många drabbas nån gång i livet har de flesta av oss svårt att förstå och prata om det.

Frank Carter ställde in två turnéer i fjol när mörkret blev för stort att hantera, så han vet verkligen vad han talar om när han säger åt oss att om vi märker att en vän verkar vara sorgsen eller bekymrad ska vi fråga hur hen mår, och sedan fråga igen. Och igen, tills de börjar gråta och berätta om hur det egentligen står till i deras liv. Säkert är det därför bandet sedan gör Loss i en närmast akustisk version, för att texten ska gå fram: ” And I lost myself, I lost my mind, I lost my patience. And I don't know why.”.

Men för det mesta är det fullt ös ända in i kaklet, och Frank & co gör hela klubben till sin scen. Som innan Wild Flowers, då han välkomnar alla tjejer som vill publiksurfa, men aldrig vågat för att vissa mäns händer hamnar där de inte ska vara. Han lovar därför att om nån i publiken tafsar så ska han skära halsen av denne – med sina bara händer. ”Jag skiter i om jag åker i fängelse, jag kommer göra det!”. Och han ser verkligen ut att mena vad han säger.  En fuck you-attityd som är så förlösande i konsertsammanhang.

Ytterligare härligt publikfrieri infinner sig när gitarristen knallar iväg genom folkmassan, kliver upp på bardisken och fortsätter mata på med riffen. Som alla vet är det alltid rätt med en bandmedlem på en bardisk, och triumfatoriskt bärs han sedan tillbaka till scenen, fortfarande spelandes.

Den dryga timmen går vindsnabbt, och snart är det dags för sista trion låtar, alla livefavoriter: Lullaby, Devil Inside Me och bandets hittills största stund: I Hate You, där alla glatt vrålar med i refrängen. En hatsång man bara måste älska, och ett punkband man bara måste högakta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA