x
Massive Attack: Mezzanine

Massive Attack
Mezzanine

KLASSIKERN: En psykologisk thriller i skivform

GAFFA

Album / Virgin
Utgivning D. 1998.04.20
Recenserad av
Andreas Trella

Någonstans i Bristol – någon gång mitt i det pulserande 80-talet, på något svettigt dansgolv då housemusiken blivit ett växande faktum i musikvärlden – myntades för första gången en ny, luddig men oerhört attraktiv term. En beskrivning av en genre som lyckats extrahera den suggestivt tunga intensiteten från hiphoppens genomarbetade beats och lyckats smälta samman denna med den alltmer populära, abstrakt oförutsägbara och lekfulla electronican från den dunkla undergroundscenen. Detta plus en bägare fylld av experimenterande där alla genrer bara tycktes förgylla den kokande grytan av kreativitet. Med någon form av svart magi hade elementen lyckats totalt sammanföras till en musikalisk substans som inte längre var en förgrening mellan genrer, utan någonting helt nytt och eget. 

Exakt vad detta var för ny entitet vi hade ibland oss, och som i början på 90-talet började sprida sig som ett ljudburet virus runtom världen, sägs ha fått sin definitiva benämning 1994 av tidskriften Mixmag där journalisten Andy Pemberton en junidag titulerade artister på skivbolaget Mo' Wax och DJ Shadows med stämpeln ”triphop”.

Massive Attack – bestående av Robert "3D" Del Naja, Grant "Daddy G" Marshall och Andy "Mushroom" Vowles – befann sig längst fram i bataljonen, och hade efter två album som båda blivit direkt förknippade som definitionen av den med flit odefinierbara trenden triphop tröttnat på allt vad detta innebar. Genren hade blivit en trend som många giriga skivbolag och dräglande journalister hade blivit helt besatta av. Triphoppen hade blivit begreppsbestämningen på vad som var fräscht, modernt och hippt. Det alternativa soundet för 90-talisten som självutnämnt visste vad som var på och inte av. Och det är precis då som det är läge att bryta sig fri från vad folk förvandlat en scen till tack vare för mycket exponering och deltagande från för många åsikter och tycken.

Massive Attack var utgångspunkten för triphop-rörelsen oavsett om de ville det eller icke. Men nu fanns ett guldläge att lämna den vissnande genren med en platta som inte alls skulle vara triphop, utan något helt annat. Och detta med alla medel möjliga. Tack vare den tunga personliga stressen och pressen att göra något annat släpptes inte Massive Attacks efterlängtade tredje album som tänkt i december 1997, utan istället fyra månader senare då Del Naja behövde mer tid för att ”make tracks, tearing them apart, fucking them up, panicking and then starting over again”.

20 april 1998, det vill säga för 20 långa år sedan, fanns helt plötsligt ett av världens viktigaste album i vår värld. Mezzanine. Albumet raserade totalt Massive Attacks tidigare tendenser att skapa sina grandiosa hymner där livligt hopp och mörk förtvivlan båda speglades och dansade med varann i en slingrande yin och yang-estetik. Mezzanine innehåller inget hopp. Kvar finns bara påtryckande utanförskap, bitter otacksamhet och en isolerade ensamhet. Det finns ingen mellan dig och det växande mörkret. Ingen säkerhet och ingen förutom du som kan exponeras för skadan.

Mezzanine är en bibel för konsekvenserna. Dina dåliga vals svidande sår som likt en kvävande baksmälla täcker himlens ljus med en oändlig ridå av tung och grå bly. En nihilistisk världsbild där ångest och smärta blivit konstant, och därav normaliserad till ett stadie som förmodligen varit inspiration till Fight Clubs skildring av en rimlig livsåskådning. Om allt har konsekvenser, varför inte enbart leva för dem? Mezzanine är en psykologisk thriller i skivform.   

Öppningsspåret Angel sätter direkt den obarmhärtigt becksvarta och historiska atmosfären som Massive Attack aldrig tidigare hade grävt ner sig så djupt i. Med sin extremt simplistiska ackordföljd – endast bestående av två roterande ackord – och den strangulerande täta basen berättar gästvokalisten och reggae-legendaren Horace Andy om kärleken till en kvinnlig varelse som kommer från den mörka sidan och neutraliserar varje man i sikte. Angel får en ännu mer bisarr innebörd när man vet att det är en ondskefull tolkning och omskrivning av Andys egna funkiga hit You Are My Angel från 1973.

När öppningsspåret mynnat ut står Pandoras Ask öppen och resan genom ett slukande sjunkhål av musikalisk genialitet är påbörjad. Risingsons vidrigt skälvande puls tillsammans med de hypnotiserande textslingorna är som att bli ofrivilligt drogad och presenterad till en alternativ verklighet som sätter sinnets perception på prov.

Just det. Sedan innehåller ju även Mezzanine en liten trudelutt som du kanske har hört tidigare? Nämligen en liten dänga med titeln Teardrop. Och det är så här musik ska låta. Ett totalt melodiskt gyllene snitt tillsammans med det knastriga beatet är från början till slut förlamande hänförande. Elizabeth Fraser från Cocteau Twins förgyller Teardrop ytterligare och höjer den till en omänskligt mänsklig nivå med sin perfekta leverans och hjärtskärande stämma. Inte nog med detta är texten inspirerad av bortgången av en av hennes nära vänner och musikaliska kollegor Jeff Buckley, som lämnade denna jord samtidigt som Fraser spelade in just dessa ord på detta spår på detta album.

Helt utpumpad efter bara tre spår fortsätter det bara i samma nivå. Initera Creeps suggestivt klättrande viskningar till ryggmärgens kalla kårar, Exchanges bedragande jazziga leverans med de osynliga men ack så påtagliga undertoner av dekadens, Dissolved Girls trånande pulsslag, Man Next Doors ärliga vånda, Black Milks krypande frestelser, Mezzanines illvilliga dragningskrafter, Group Fours dränkande syndighet och (Exchange)s utfallande cirkelslutning. Mezzanine bjuder på en oförglömligt fördärvande och helt fantastisk resa ner i det svarta hålet.

Mezzanine är en skiva som inte bara tycks sakna ett sämre spår, utan även helt sakna en enda sämre sekund. Varenda ljudvåg är till mikronivå komplett genomarbetad, putsad och spänd till sin yttersta gräns för at nå en total perfektion. Detta är en platta som när man inser att den fyllt 20 år gör att man nästan inte vet om man ska skratta eller gråta. Har du missat den här skivan har du missat en del av livet.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA