x
Ett kontrollerat och krävande kaos

Godspeed You! Black Emperor , Vasateatern, Stockholm

Ett kontrollerat och krävande kaos

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Att bevittna det kanadensiska niomannabandet (en av dem syns dock inte på scen, utan sköter videoprojektionerna, men är en lika viktig del av helheten) är en krävande, stundtals utmattande upplevelse. De genomgående instrumentala låtarna, som kan sträckas ut och bli närmare 20 minuter långa, pendlar medan stilla stråkar och smygande rytmer som övergår till brutala crescendon som väller över lyssnaren likt en tsunamivåg, en ljudmatta som bara precis släpper igenom tillräckligt med luft för att man ska kunna fortsätta andas.

Inledningen med Hope Drone sätter genast agendan: den börjar med ett lågfrekvent muller, innan medlemmarna smyger in, plockar upp instrumenten och långsamt börjar med sin soniska skapelse. Halva bandet sitter ner, de har minimal publikkontakt utan är helt koncentrerade på sina instrument. Ljuset är därtill dovt och nedtonat, då fokus ska vara på det som syns på filmduken bakom dem.

Kvällens höjdpunkt kommer tidigt med den tredelade Bosses Hang, som perfekt kombinerar detaljrik subtilitet med kontrollerat kaos. Likt Spiritualized, ett annat band som gärna jobbar med enorma ljudlandskap, så bygger låten på en monumental monotoni som förhäxar. Påföljande Anthem For No State har liknande hypnotiska kvaliteter.

Och sällan har jag sett så få åskådare som plockar upp sin telefon för att fota eller filma; de flesta är fastnaglade i golvet, likt kaniner på motorvägen, stirrande mot en framrusande bils strålkastare – skillnaden är bara att publiken villigt låter sig bli överkörd.

På skärmen visas över- och dubbelexponerade filmklipp från fängelseliknande hyreskomplex, ödsliga parkeringshus och nedslitna industriområden. Sällan syns människor, och då är de antingen utlämnade i ensamhet, eller involverade i våldsamma demonstrationer där polis eller militär brutalt slår ner deras protester.

Nej, det är ingen upplyftande bild av världen som Montréal-gruppen presenterar. Men så är de uttalade antikapitalister och kraftiga motståndare till orättvisor, fattigdom och landsgränser, med en avsky mot politiker och magnater som bara ser till pengars värde istället för människans fri- och rättigheter.

Ibland blir dock kombinationen av toner och bild för ansträngande, särskilt i Undoing A Luciferian Towers, där de gästas av danska friformsaxofonisten Mette Rasmussen (som även agerade förband). Då blir den fullskaliga ljudattacken, med sekvenser av fallande flygplan, alldeles övermäktig.

Sedan avslutar bandet med de äldre spåren Moya och BBF3, som i sammanhanget känns befriande och nästan upplyftande. Sammanfattningsvis väldigt mäktigt, även om två timmar i bandets sällskap blir lite väl prövande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA