x
Dystopikollektivet går fram som en ångvält

Godspeed You! Black Emperor, Slagthuset, Malmö

Dystopikollektivet går fram som en ångvält

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Första gången jag hörde Godspeed You! Black Emperor sa jag att det lät som en blandning mellan Spiritualized och Arvo Pärt. Det var 1999 och ep:n Slow Riot For New Zero Kanada. Jag tycker fortfarande att det är postrockkollektivets bästa halvtimme.

Kvällens konsert avslutas med BBF3 från just den och någonstans sluts cirkeln. Godspeeds tre album sedan comebacken 2012 har inte haft samma hjärta och själ som deras fyra första alster. Nyanserna har inte varit lika distinkta, melodierna är oftast frånvarande och det brötiga mer påtagligt. Slutintrycket av spelningen blir automatiskt detsamma. Det finns passager som nästan lyfter hela Slagthuset och krossar varje partikel som råkar komma i dess väg. Tillfällen då det åttahövdade bandet skövlar på som en sonisk ångvält. När musiken dämpas och får en andningspaus låter det ändå som lugnet före stormen eller ett vilande hot.

På backdropen varvas ödsliga bilder från ett tågfönster med utkast från brottsregister, den filosofiska läkarhandboken The Anatomy Of Melancholy, misshandel och nedlagda fabrikskomplex. Allt matchar bandets blandning av nihilism, politiska ställningstagande, det introverta men på samma gång explosiva och det filmiska anslaget.

Det är älskvärt och en ynnest att plocka ut inspirationskällor. Det är den brittiska progrocken med Peter Gabriel-Genesis i frontlinjen, fast släpat genom skärselden. Det är nattsvart New York-oväsen när den var som bäst i form av Sonic Youth och i synnerhet Swans. Det är episk katedralrock som påminner mycket om Florian Frickes Popol Vuh. Ibland tittar Ennio Morricone och arabisk folkmusik förbi och när den danska frijazzsaxofonisten Mette Rasmussen kommer in så brakar helvetet loss i ett improvisationsinferno som stavas John Coltrane/Sun Ra/Paul Bley (även han från Montreal). På gott och ont, minst sagt.

Godspeed You! Black Emperor är som alltid en omtumlande och inte minst fysisk upplevelse, men för att de ska nå ända fram så hade de behövt gräva i katalogen mer. En låt från exempelvis debuten F♯ A♯ ∞ eller alltför saknade Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven hade varit välbehövlig för att göra det massiva till en monumental upplevelse.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA