x
Proffsig men opersonlig retrosoul

Sam Smith, Globen, Stockholm

Proffsig men opersonlig retrosoul

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Låt oss få det uppenbara överstökat på en gång. 

Ja, Sam Smith sjunger enastående, även live. 

Ja, 25-åringen ser bra ut, lite som en lillebror till Jude Law eller Justin Timberlake. 

Ja, London-bon har en hängiven, för att inte säga fanatisk publik som dyrkar varenda ord som kommer ur hans mun.

Men resten … Musiken är klorblekt, superslickad soul, det studiomusikerkompetenta bandet är astrista, scenshowen obefintlig (förutom när ett hav av mobiltelefonlampor lyser upp under Disclosure-hitten Latch) och avslutningen med konfettiregn är ruskigt förutsägbar. Det är kort sagt bland det tråkigaste i konsertväg jag sett de senaste tio åren.

Att över 13 000 personer har betalat för att se denna strida ström av blaskiga retrosoulballader framföras i över 90 variationsbefriade minuter är närmast obegripligt. Visst kan man ta till sig av texterna om själens obotliga ensamhet, hans längtan efter besvarad kärlek och de svåra erfarenheterna av bigott homofobi. Men när det förpackas så här anonymt blir det svårt att bry sig. 

Sam vankar fram och tillbaka på den avlånga och avskalade scenen som går likt en tunga ut i publikhavet, och verkar vilja nå ut till så många som möjligt. Samtidigt så ger han inte särskilt mycket av sig själv. Han är duktig, men återhållsam. Proffsig, men opersonlig.

Istället blir det publiken som får bjuda på inlevelse och lidelse. Och hos dem kommer alla känslorna på en och samma gång, med allsång, lyckotjut, viftande armar och försök till dans till den rätt osvängiga musiken.

Fansens gensvar är helt enkelt ruskigt imponerande, även om Sam Smiths musik egentligen inte är värd all denna kärlek. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA