x
Som att dricka ur ungdomens källa

Shame, Bar Brooklyn, Stockholm

Som att dricka ur ungdomens källa

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Charlie Steen har sagt i en intervju att han tar det lite lugnare på konserterna numera – efter att frontmannen hängt i en takkrona under en konsert i Brighton, varpå den rasade ner, hotades bandet av böter på tusentals kronor – men han är fortfarande en urkraft som spöar de flesta. På det svårt utsålda Bar Brooklyn rusar han fram och tillbaka på scenen, vrålar texterna i ansiktet på fansen närmast scenkanten, publiksurfar och hänger i taket (dock inte i en lampa), och är allmänt och underbart stökig.

De övriga i Londonkvintetten studsar också omkring, framför allt basisten som hoppar runt tills han ramlar omkull på golvet, och fortsätter spela som om ingenting hänt. Men så verkar vardagen vara för bandet, som sedan starten för fyra år sedan fått allt större rubriker för sina utlevelsefulla konserter.

Och gruppens första Sverigespelning är inget undantag, det är så i stundens hetta att man nästan gråter av glädje; detta är anledningen till att livemusik är kulturens klimax, själva essensen av människans förmåga att beröra och berika. Det här är en konsert som legender byggs av, av typen 250 personer gick in, men 25 000 gick ut. 

Bandet har såklart utropats till rockens framtid i hemlandet, men för ovanlighetens skull är det bara att hålla med. Att se Shame live är som att dricka ur ungdomens källa och ger en svindlande känsla av odödlighet oavsett hur gammal man är.

Konserten bygger på bandets lysande debutalbum Songs Of Praise, som kom i januari. Skivan består av tio postpunkiga låtar, med influenser från bandets husgudar The Fall, men här hörs även spår av tidiga U2, lite Madchester-vibbar och skräpig indierock typ Sonic Youth. Live ligger dock betoningen på punk, och den inneboende attack som genren innehar.

Charlie Steen påminner lite om en ung Johnny Rotten, men utan dennes lätt sarkastiska uttryck. Hos Steen är det förvisso allvar och ilska, men med värme och engagemang. Ett bra exempel kommer tidigt i konserten, då han förkunnar att den som inte sköter sig, ställer till bråk eller tafsar på tjejerna i publiken, åker ut med huvudet före.

Bandets texter handlar om allmänmänskliga problem, som självmord, tonårsångest eller medelålders män som utnyttjar unga tjejer. Men eftersom Shame är ett politiskt medvetet band häcklar de även Brexit och Storbritanniens högerparti Tories, i synnerhet premiärminister Theresa May som är bandets primära spottkopp i låten Visa Vulture.

Efter en knapp timme är spelningen över efter att i princip hela albumet betats av med samma febriga intensitet. Även en ny, än så länge namnlös, låt framförs, och ska man utgå från hur den låter har bandet en fortsatt ljus framtid att se fram emot.

Det finns egentligen inget som kan stoppa Shame från världsdominans, det enda hotet är att de skulle implodera av sig själva. Unga band riskerar alltid att falla samman av påfrestningarna, vare sig det handlar om ren utmattning eller osämjan som kan uppstå efter att på kort tid ha rest tusentals mil med varandra. Särskilt om man som Shame besitter sådan passion och intensitet i sitt musicerande.

Låt oss innerligt hoppas att de klarar av att styra undan från de värsta hindren och blir talesmän för en ny och arg generation. Det finns alldeles för få av den varan idag.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA