x
En magiskt mästerverk värt att minnas

Mercury Rev, Fasching, Stockholm

En magiskt mästerverk värt att minnas

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Arkivbild 

För 20 år sedan släppte amerikanska indierockarna Mercury Rev sitt storartade album Deserter’s Songs, en skiva som direkt blev mycket uppmärksammad och uppskattad. Samtidigt har den en problematisk bakgrund. Tre år tidigare hade bandet gett ut vad de ansåg vara sin mest lyckade skiva See You On The Other Side – som totalfloppade. 1995 var det refrängstark brittpop som regerade, Blur och Oasis gnabbades i media och låtarna klockade oftast in på tre minuter. Ingen var intresserad av New York-bandets 6-7 minuter psykedeliska och utdragna feedbackskapelser.

De drivande medlemmarna, sångaren och gitarristen Jonathan Donahue och hans parhäst Sean “Grasshopper” Mackowiak, blev bedrövade och desillusionerade. Donahue drabbades till och med av depression och trodde aldrig mer att han ville göra musik igen.

Men så hände två saker. Dels hade han återvänt till de sagoskivor han lyssnat på när han var barn, och börjat pilla på en annan typ av musik. Mer försiktig, skör och berättande. Avgörande blev dock att technofantomerna Chemical Brothers hörde av sig och ville samarbeta. ”Då var det i alla fall fyra personer som var intresserade av vår musik!”, skämtar Jonathan Donahue från scenen.  

Han och Grasshopper satte sig i ett litet rum i Catskill Mountains och spelade in skivan mestadels nattetid på grund av lättstörda grannar. Låtarna blev därefter: vackra, stillsamma epos om förlust av kärlek, ungdom och drömmar. De hade inte en tanke på att det skulle sälja bättre denna gång, faktum är att skivan var planerad som en svanesång. Men så blev det inte: plötsligt var de i fas med samtiden, skivan gjorde braksuccé och resten är historia.

För att fira jubileet åker nu duon runt med tre andra musiker och framför det mesta från albumet, liksom ett par väl valda covers av Pavement och Sparklehorse samt Peaceful Night, bandets mest rofyllda låt från See You On The Other Side. Och det blir också en fridfull och trevlig afton på Fasching, där låtarna varvas med Donahues monologer från tiden innan, under och efter plattans födelse.

Det blir också en påminnelse om ett strålande album, som är fullständigt tidlöst och kommer hålla lika bra om ytterligare 20 år. Själv lyssnade jag skivan sönder och samman när den kom, och återvänder gärna till den lite mystiska och magiska stämning som musiken förmedlar.

Jonathan Donahues veka stämma, som påminner rätt mycket om Neil Young, passar perfekt till de spröda melodierna och de finstämda arrangemangen, smakfullt framförda av de utmärkta musikerna. Trots att de flesta låtarna spelas akustiskt, utan stråkar och blås eller ens basist och trummis, blir det ändå förtrollande, så pass starkt är materialet. Bara i Opus 40 höjs volymen, och det blir en oväntad men ändå uppskattad rundgångsövning då hela bandet tar ifrån tårna för att bygga en vägg av vackert oljud.

Konserten avrundas symptomatiskt med skivans glansnummer, Goddess On A Highway, och en uppenbart lycklig, nästan tårögd Donahue tackar oss för att vi kom och för att vi fortfarande vill lyssna på deras musik. Fast egentligen är det vi som ska tacka för förmånen att få höra bandets mästerverk i livetappning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA