x
Ljudvandalism framför rekordpublik

Metallica, Ericsson Globe, Stockholm

Ljudvandalism framför rekordpublik

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Inte för att springa åldersrasismens ärenden, men det är lätt att tänka att eviga ikoner som Metallica bara reser runt jorden för att kamma in till en redan fet pension. Men efter 37 år i branschen visar thraskvartetten ändå att gammal fortfarande är äldst och att vitalitet snarare är en fråga om inställning än ålder.

Efter den långa livskrisen som tog sin början under senare delen av 90-talet är Metallica nu åter där de började: i aggressiv, smattrande thrash. För konserten innebär det en inledning bestående av axplock ur den föredömligt arga Hardwired...To Self-Destruct (2016) och den hätska debuten Kill 'Em All (1983).

Men precis när bandet börjar riffa stiger en fiende in i handlingen, en fiende som tar en alltför central roll denna kväll – ljudet. Eller snarare missljudet. Metallica har placerat scenen i mitten av Globen. Ett exemplariskt upplägg som gör att publiken kommer närmare, särskilt när trion med stränginstrument rör sig i cirklar på scenen. Ljudet blir dock lidande. Kanske är det för att högtalarna är placerade precis överallt istället för i endast en riktning, som det brukar vara. Ljudet studsar på alla ytor och Globen förvandlas till en kakofonikittel. Ibland hörs inte James Hetfield alls och Lars Ulrichs karaktaristiska knackiga otakt får ta all plats. 

Än värre och än sorgligare blir detta missljud då bandet väljer thrashen och ilskan. Det är ju så Metallica ska agera, men de hetsiga riffen gör sig inte alls i denna ljudmiljö. När bandet vänder tillbaka till 1991 och den blytunga mullermarschen Sad But True funkar det bättre, trots att det är en betydligt tröttare låt än både det senaste och det äldre alstret.

Bandet kryddar också med ganska onödiga inslag. Som ett segment där samtliga fyra trummar på några slags stora kuber. Jag vill tänka Sepultura eller Slipknot men landar mest i Blue Man Group och Stomp. Och visst är det kul att se att Kirk Hammett och Rob Trujillo har spelglädjen kvar, men jag behöver en cover på Europe-eposet Final Countdown ungefär lika mycket som jag behöver ett extra anushål på armbågen. Sedan är Stone Cold Crazy knappast något av bandets största cover-stunder, det spelar liksom ingen roll hur mycket man putsar en bajskorv, det är fortfarande en bajskorv. Vetskapen om att norrmännen istället fick höra Misfits-bangern Last Caress är inget annat än en kniv i ryggen.

Scenbygget är lika avskalat som maffigt. Flera kuber med skärmar på sina sidor visar filmprojektioner av olika slag. Mycket är bilder som blickar tillbaka på en lång karriär. Dessa kuber rör sig i symmetriska och asymmetriska mönster och tankarna dras till U2:s scenbyggen.

Hetfield skojar mer eller mindre varje gång han presenterar någon låt från 2016 års släpp. Väl medveten om att större delen av publiken är där för klassikerna. Och nog bjuds vi på några ikoniska thrashverk, som Creeping Death och Master Of Puppets. Sedan även de obligatoriska "Black Album"-dängorna. Visst tar det sig. Visst är det bländande underhållning stundom. Visst är detta något mer än plufsiga seniorer som cashar in på gamla meriter.

Men det är knappast så här dessa giganter ska upplevas. Det är som att lyssna på fantastisk musik genom en trasig bandspelare, på fullt blås. Och trots välförtjänt publikrekord på 16 858 så är både bandet och publiken värda så mycket mer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA