x
Trivsam afton med Manchester-ikonen

Johnny Marr, Nalen, Stockholm

Trivsam afton med Manchester-ikonen

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det tog 26 år för Johnny Marr att fullt ut göra sin sologrej, efter att The Smiths splittrats 1987. Visserligen blev det ett halvlyckat försök 2003 med Johnny Marr & The Healers, kortvariga medlemskap i The The, The Cribs och Modest Mouse, samt Electronic, det dansanta samarbetet med Bernard Sumner. Men i övrigt har han mest varit ett slags ”Uthyres: gitarrlegend”, som spelat på dussintals skivor med bland annat Oasis, Pearl Jam, Billy Bragg, Talking Heads och Bryan Ferry.

Förmodligen har tvekan inför ett seriöst soloäventyr berott på den tunga ryggsäck med Smiths-klassiker han tvingats bära runt på i alla år. Medveten om att allt han gör sedan de där glimrande åren 1982-87 kommer att bedömas utifrån det, och därmed blekna i jämförelse.

Hursomhelst, 2013 kom första plattan The Messenger, och efter det verkar proppen släppt, snart kommer tredje albumet Call The Comet, och det är av den anledningen han gör en kortare Europaturné på mindre ställen. Nalen är i princip utsålt, och på plats finns en mestadels grånad och flintskallig publik, som ser ut att ligga runt Marrs egen ålder.

Marr själv ser dock oförskämt fräsch ut i sin svarta modsfrisyr, tunna satinjacka och blommiga skjorta. Visserligen är han mer fårad, men han utstrålar spelglädje och inlevelse. Inte direkt den mest pratsamme entertainern dock; mellansnacket håller sig mest till att berömma publiken för deras entusiasm, lovorda den anrika lokalen och att fler borde köpa The Messenger, som är ett ”pretty good album”.

Manchester-ikonen inleder med The Tracers, första singeln från kommande albumet, vilket främst får hardcorefansen längst fram att jubla. Först i nästkommande låt fylls hela lokalen av tjut och applåder: Bigmouth Strikes Again, den första av kvällens sju Smiths-låtar. Han gör den lite snabbare och ruffigare än originalet, men fraserar ganska snarlikt Morrissey (även om han saknar den forne kollegans bett i sången).

Därefter följer flera låtar från Call The Comet, vilket är ett vågspel eftersom ingen har hört dem förut. Samtidigt är Marr en både stabil och habil låtmakare, så allt låter bra, dock utan att fästa direkt. Det är trivsamt, men berör sällan ordentligt. Senaste singeln Hi Hello är dessutom ett blekt hopkok av Smiths milstolpe There Is A Light That Never Goes Out och Patti Smiths klassiker Dancing Barefoot.

Stämningen höjs när han återigen blickar bakåt med The Headmaster Ritual. För den som aldrig såg The Smiths live är det härligt att få höra låtarna när det faktiskt är originalartisten som framför dem. Säga vad man vill om Morrissey (och det är ju sällan något positivt numera), men bandet han omger sig med är rätt okänsliga när det gäller Smiths-material. Marr å sin sida inte bara är huvudmannen bakom dem, han har också ett ungt och lyhört kompband som mestadels lyckas få till rätt ljudbild.

Överhuvudtaget är 54-åringen väldigt generös med att spela gamla hits – sammanlagt blir det sju Smiths-låtar, samt Electronic-juvelen Getting Away With It (som introduceras som ”Manchester-disco”).

Samtidigt är det lite trist att återigen konstatera att allt nyproducerat kommer i skymundan av klassikerna. Även om flera nya låtar, som Joy Division-pulserande New Dominions och riffdrivna Bug är det bästa han gjort på många år. Men de största ovationerna och den kraftigaste allsången kommer under There Is A Light That Never Goes Out (gåshud!) och How Soon Is Now (vilket monster till låt det är!).

Men Marr vet uppenbarligen om det, och hanterar det förflutna med elegans och entusiasm. Han slarvar inte bort nåt, utan gör låtarna med värdighet och auktoritet. Och han verkar dessutom ha kul hela tiden – han ler stort och gör skämtsamma miner när publiken går loss i refrängerna.

Därför blir kvällen inte bara en nostalgitripp, utan en hyllning till dåtiden, med en positiv känsla inför framtiden. Marr är inte enbart en åldrad gitarrhjälte, hans livshistoria är långt ifrån färdigskriven.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA