x
Fångad av en rock’n’roll-vind

Monster Magnet, Debaser Strand, Stockholm

Fångad av en rock’n’roll-vind

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

På nytt möts besökarna av en vägg av fuktig luft vid ingången till rockklubben. Strands ventilationssystem är även denna afton bristfälligt, även om det inte är som att kliva in i Amazonas djungel, som det var när stonerbandet Sleep spelade dagen innan.

Men hårdrockare är ett tåligt släkte, så de flesta i den utsålda lokalen röjer på rätt ordentligt när Monster Magnet låter sin metaldynamit detonera. Frontmannen Dave Wyndorf och hans polare räknas numera som en institution inom hårdrocken, då de lirat utan uppehåll i närmare 30 år (även om Wyndorf är den enda som varit med från början).

De började få uppmärksamhet 1995 med stonerinfluerade Dopes To Infinity, men det riktiga genombrottet kom 1998 med Powertrip, som innehöll bandets än idag största hit Space Lord. Redan där hade Monster Magnet fått en lite mer kommersiell inriktning – musiken var snabbare, rakare och mer lättillgänglig.

Ändå blev New Jersey-gänget aldrig monsterstora (ursäkta skämtet), vilket förmodligen beror på två saker: dåligt management och Wyndorfs drogintag som gjort att skivor försenats och turnéer ställts in. Synd, för egentligen är många av låtarna klart bättre och mer kommersiella än det mesta som Metallica, Foo Fighters och Iron Maiden har släppt ifrån sig de senaste tio åren.

Men de banden lever på sitt starka rykte och stora följe; varken det ena eller det andra har Monster Magnet lyckats bygga upp. Visst har de en trogen publik, men den är inte större än att de flesta får plats inne på Strand, som rymmer runt 900 personer.

Nåväl, varken fansen eller bandet verkar bry sig om det, utan rockar på som om det var 1998. Flera låtar från Powertrip och Dopes To Infinity rivs av, medan de efterföljande plattorna har svag representation, Wyndorf väl medveten om att materialet som släpptes på 2000-talet inte hör till det mest lysande.

Självfallet ligger ändå fokus på nya, oväntat starka albumet Mindfucker. Flera av låtarna är riktigt bra, även om man kanske inte ramlar baklänges av glädje. Vad som dock blivit mer tydligt är bandets lite mer garagepunkiga stil, som passar dem bra. Både Mindfucker och When The Hammer Comes Down påminner rejält om Iggy & The Stooges, utan att bli kopior rakt av. Helt klart har Wyndorf fått en nytändning, och visar både spelglädje och entusiasm.

Och även om Monster Magnet känns mer relevanta än på 20 år, så är det just de gamla klassikerna som funkar bäst: suggestiva Look To Your Orb For The Warning, psychrockiga Negasonic Teenage Warhead och partybomben Space Lord får de flesta inne på Strand att gå bananas på riktigt.

Wyndorf (som alltmer ser ut som en ohelig symbios av Iggy Pop och Dave Grohl) jobbar också på bra, trots att 62-åringen med ålderns rätt ofta fastnar framför nån av scenfläktarna för att få lite luft. Ibland blåser det så hårt om hans lockar att till och med Carola, då hon sjöng Fångad Av En Stormvind på Melodifestivalen, ligger i lä.

Även om jag på ett sätt önskar att Monster Magnet fick större erkännande och en berömmelse som skulle få dem att fylla arenor som Globen, så är jag ändå glad att de fortfarande ligger kvar på klubbnivå. Det är trots allt när det är trångt, svettigt och intensivt som deras musik funkar allra bäst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA