x
Garbage: Version 2.0

Garbage
Version 2.0

KLASSIKERN: En stabilt berörande känslostorm

GAFFA

Album / Mushroom Records
Utgivning D. 1998.05.04
Recenserad av
Andreas Trella

Dåså Shirley. Here we are. 20 år har passerat. Vi har nu växt upp. Var är stabiliteten?

Det skotsk-amerikanska alternativa rockbandet Garbage cementerade sin behövliga existens i musikvärlden med sin magnum opus Version 2.0 för 20 långa år sedan. Plattan uppvisar ljudet av ett band som växer upp, utvecklas och finner en tydlig och unik inramning som än idag känns briljant unik. När Shirley Manson, Butch Vig, Duke Erikson och Steve Marker började spela in denna underbara skapelse vi idag jubilerar, gjorde bandet ett aktivt val att inte försöka återuppfinna Garbage-maskineriet. Istället togs allt man lärt sig från debutalbumet och filtrerade nyskrivna toner och text genom den nya revolutionerande digitala tekniken som 1998 hade öppnat en helt ny värld av soniska möjligheter.

Precis som Vig själv har uttalat sig, så innehåller Version 2.0 både stunder av rakblads-skarphet och en slät mjuknande skönhet. En perfekt blandning mellan kommersiella rockpop-dängor och 90-talets likvida syn på musicerande, och hur man kan mutera och modifiera begreppet ”genre”. Detta utan att röra till det och skapa en osammanhängande gegga.

Garbage-kondom

Med sin första ankomst i maj 1998 kartlades Version 2.0 på topplistorna förstaplats och certifierades dubbel platina i Storbritannien med över 500 000 sålda ex. Plattan fortsatte sedan att sälja över fyra miljoner exemplar världen över. Version 2.0 nominerades också till fyra Grammys inklusive Album Of The Year och tre MTV Europe Awards. Plattan fick fem stycken topp 20-singlar i Storbritannien samt två stycken Topp tio-singlar, för att sätta siffror på spektaklet.

I och med denna anrika åminnelse släpper nu Garbage albumet igen i en helt remastrad version tillgänglig som både en dubbel-CD-deluxe-upplaga, med en bonusskiva innehållande tio b-sidor, samt ett dubbel-tungt vinylpaket. Eller för den som är sugen finns det nu även ett vinyl-boxset som förutom tre vinyler även innehåller en poster, fyra klistermärken och en Garbage-kondom. Samma typ av kondomer som även nyttjades av bandet som promo när skivan initialt skulle släppas. Men nog om det fysiska.

TV-seriernas favorit

Plattan öppnar med den sensuellt frekvensdrypande Temptation Waits som direkt befäster vad Garbage är för entitet. Shirleys sinnligt slingrande fraseringar tillsammans med den instrumentala inramningen som känns tryggt och tilldragande osäkert på samma gång. En låt som för övrigt fick klä 90-talsserierna Angel, Dawson's Creek, The Sopranos och Buffy The Vampire Slayer. Shirley Mansons uppenbarelse och närvaro ger albumet igenom en slags desperat rovdjurs persona. En animalisk drift som rotar sig i så pass basalt emotionella resonanser att det är omöjligt att inte bli berörd.

Och nu är vi igång. Låt nummer två på Version 2.0 är nämligen Garbages bästa låt. Visst har denna grupp en hel drös fantastiska låtar i sin kokande arsenal, men I Think I’m Paranoid är perfektion. En låt som aldrig slutar väcka den där bedrövligt starka känslan av att man inte vet vart fan man ska ta vägen med sin olyckliga kärlek och de skrikande känslorna som tycks påverka varenda muskel i den vissnande kroppen man tvingats representera. Det äckligt ständiga behovet av att alltid behöva bli sedd. Att på något sätt, eller snarare med alla medel möjliga bevisa att man faktiskt existerar. Låten är dock tydligen i grunden inspirerad av hur ”the show must go on”, då Shirley vid ett tillfälle ska ha blivit uppmanad att poppa ett lugnande piller en jobbig dag på turnén. Detta hade dock tydligen ingen effekt.

Skivan fortsätter sedan hänsynslöst att trycka låt efter låt efter låt ner genom öronen till emotionscentralen någonstans i kroppen. Är man i ett fragilare stadie kan det nästan bli för mycket. Eller kan det någonsin bli det? When I Grow Up balanserar perfekt på den redan nämnda gränsen mellan genial popdänga och pulserande experimentlitet. Och detta är en låt som är ett pekpinne-exempel på Garbages mästerliga växlande mellan lekfulla melodier i versen som sedan får en emotionell orgasm till refräng. Frasen tillsammans med den melankoliska vädjan att allt måste lösa sig och bli normalt bara man blivit vuxen är tidlös. En låt som var ett slags mantra för den läskiga framtiden har nu istället fått en helt ny innebörd och blir ett slags hyllning till den naiva ynglingen som man en gång var. Som med blåa porslinsögon försökte urskilja någon form eller figur längst den oändliga horisonten.

Och så är maskineriet i full kraft. Version 2.0 fortsätter som ett godståg med Medications svulstigt angeliska stryptags-sentimentalitet och Specials obehagligt påfrestande bildande av känslostormar. Helt ärligt måste jag personligen inflika med att just denna låt nästan gjorde för ont för mig att ta mig igenom igen. Exakt varför håller jag nog för mig själv en stund till, men den refrängen sätter verkligen tänderna i ett svidande sår. Men från ett ”objektivt” öra ligger denna dänga inte långt under I Think I’m Paranoid i perfektionsskala. Tyvärr är dock musikvideon plågsamt fjantig, men det kanske behövs för balans. Vem vet.  

Vidare in i Hammering In My Heads pulsigt pumpande retrofuturism, och sedan kommer vi då till Push It. Möjligen världens mest sensuella låt. I alla fall när det kommer till det forna decenniet. Shirleys penetrerande närvaro är påfrestande konkret och verklig. Nästan omänsklig men samtidigt just extremt mänsklig.

The Trick Is To Keep Breathings trankilitet, Dumbs grymhet, Sleep Togethers förefintlighet, Wicked Ways svängighet och You Look So Fines perfekt avvägda avrundning gör Version 2.0 till en platta som till och med känns bättre och viktigare 2018 än den var för 20 år sedan. Som den klassiska klyschan om ett mognande vin eller nån annan platt pretentiös metafor har Version 2.0 på något vis sannerligen utvecklats till något svulstigt, viktigt och helt ärligt fantastiskt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA