Tre timmar träig transportsträcka

Foo Fighters, Ullevi, Göteborg

Tre timmar träig transportsträcka

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Mycket i livet är och förblir ett mysterium. Hur folk kan gilla flädersaft exempelvis – det smakar ju som att trycka i sig blommor för Guds skull!

Men denna existens huvudgåta är givetvis: Hur fasen kan ett band som Foo Fighters nästan fylla en mega-arena som Ullevi?

Senast denna rock-kvintett besökte samma betongkoloss 2015 bröt huvudmannen Dave Grohl benet redan i andra låten. Sedan fullföljde han konserten fullproppad med smärststillande medan han satt på en stol och en svensk läkare höll upp hans ben (!). Han pratar givetvis om den här händelsen i ett mellansnack. Jämför sitt avslagna ben med hur Bruce Springsteen bokstavligt talat rockade sönder samma arena 1985.

Hm.

Nog lyfter publiken Foo Fighters rakt-fram-rock. Och visst är ett avbrutet ben, och ändå fullföljd spelning, en bedrift. Men att denna stela och klumpiga rock helt utan roll skulle ha någonting på självaste Bruce Springsteen. Please, Dave.

Visst går det att bygga rockkarriärer helt utan sväng. U2 har klarat sig alldeles utmärkt (nåja) utan i 40 år. Bristen på sväng har vägts upp av The Edges hackande och tuggande gitarriff. Men Foo Fighters har inget sådant substitut. De landar i ett rockens ingenmansland. De är inte hårda, de är inte svängiga och de har ingenting i sin musik som kan frammana den där ultimata rockkänslan av existentiell extas.

Ändå uppstår någonting som kan liknas vid eufori. Anledningen till det är att de dryga 50 000 på plats älskar Foo Fighters icke-rock helt ovillkorligt. Och bandets kärlek till denna plats går liksom inte att missa. Det är lite som barnets absoluta kärlek till en sopig pappa. Så mycket känslor som har ingenting med rationalitet och förnuft att göra.

Räcker det då? Nej, Foo Fighters är till syvende och sist en sopig pappa. Även om det är en glad sopig pappa. Detta är en nästan tre timmar lång transportsträcka av mediokra rocklåtar, utdragna och obefogade solopartier och pajiga coverinslag – bland annat förgriper sig bandet på klassikern Under Pressure.

Grohl leder sin publik som en övertänd sektledare. Att folk drar sig till denna regular dude är lika oförklarligt som att människor drogs till den piskbrunstige Hans Scheike.

Men, så är det bara, livet är ett mysterium. Och visst lyfter denna rockjumbojet nästan tillsist. Men det är inte de nya Concrete And Gold-låtarnas förtjänst eller ens de gamla hitsen som Best Of You, Times Like These eller Everlong. Det är istället publiken. Den vilseledda publiken. Älskvärd i sin villkorslösa kärlek.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA