x
The prince of svart pyjamas

Ozzy Osbourne, Sweden Rock Festival 2018

The prince of svart pyjamas

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(Arkivbild)

Under minst ett decennium har besökare av Sweden Rock Festival – och garanterat festivalledningen – haft ett problem gnagandes i bakhuvudet. Vad händer när dinosaurierna dör? En efter en trillar de självklara huvudakterna av och i år är det i synnerhet en av de headlajnande herrarna som snart sjungit på sista versen. Eller ja, enligt all medicinsk logik gjorde han det för trettio år sedan. Snart 70 år fyllda, men fortfarande står han där. Och springer. Och skuttar och skrattar och kraxar.

Det är lätt att tänka sig att Ozzy Osbourne fortfarande släpar sig runt planeten av monetära skäl, och visst finns det vissa intryck av en dag på jobbet. Setlisten har varit mer eller mindre densamma i evigheter. Samma obligatoriska Black Sabbath-låtar. Samma "I can’t fucking hear you", samma maniska flin och framförallt samma svarta pyjamas och runda glajor. Inte så mycket mystik och darkness kvar i den här prinsen.

Men spelningen på festivalens fredagskväll dras med ett betydligt större problem. En "kanske sista chansen att se mig innan min lever ruttnar"-konsert har åtminstone ett värde för yngre fans. Möjligen ett nostalgivärde för de äldre. Men då är det såklart Ozzy som ska vara i centrum. Istället blir det något helt annat som stjäl showen.

Gitarristen Zakk Wylde är tillbaka med Ozzy för första gången sedan 2009, och i legenden Randy Rhoads oundvikliga frånvaro har han kommit att bli en nästan lika stor favorit bland fansen. Låt gå för det, låt gå för att han ska ges lite utrymme att glänsa. Duktig är han ju, vilket inte minst bevisas med diverse cirkuskonster med gitarren bakom nacken. Men på riktigt – femton minuter gitarrsolo? Och som om inte det vore nog solar han sig igenom mer eller mindre varje låt. Under drygt halva War Pigs är hörs inget annat än hans tjutande övertoner och svajarm.

Wyldes skägg, kilt och snurriga guror får mer plats på storbildsskärmarna än mannen vars namn står på festivalaffischerna. Vem har köpt biljett för att se 90 minuter gitarronani? Dessutom låter det betydligt mer metal än vad som passar det mesta av materialet. Faires Wear Boots ska låta Woodstock, inte Pantera. Det luktar coverband.

Här kan även ges en känga till Tommy Clufetos (eller konsertregissören). Han är en fantastisk trummis, men om nu Ozzy tvunget måste vila stämbanden mellan låtarna kan väl Adam Wakeman få lira lite orgel som omväxling? Helgen har redan trumsolon så det räcker och blir över.

Det går att hitta ljusglimtar i de här nostalgishowerna. Allsången i Mama I’m Coming Home är otrolig, Paranoid är och förblir genialisk och det faktum att Ozzy fortfarande rör på sig får saker och ting att lyfta en smula. Men nu börjar det banne mig bli dags för festivalen att fasa in lite mer nytt blod. Om inte annat för att inte luften ska gå ur hela karusellen när rockdöden inträffar på riktigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA