x
Lily Allen: No Shame

Lily Allen
No Shame

Har äntligen hittat hem igen

GAFFA

Album / Parlophone
Utgivning D. 2018.06.08
Recenserad av
Simon Lundberg

I popdrottningarnas värld så är Lily Allen en antihjälte. Trots det har hon gjort ett oerhört stort avtryck på popkulturen. Tyvärr tar det lite skandaler, skilsmässor, skriverier i brittiska tabloider och "bara okej" försök som förra albumet Sheezus från 2014 innan hennes otroligt vitsiga, sarkastiska låtskriveritalang får skina.

Tills nu. No Shame är precis det som Lily Allen borde göra och kanske behövde hon gå igenom skiten för att hitta sig själv igen. Hon delar med sig av personliga utlämnaden som i extremt känsliga och intima Apples som känns väldigt lo-fi för att vara henne. Kanske för att den är skriven tillsammans med subtila Cigarettes After Sex. Vackra pianoballaden Three är skriven ur dotterns perspektiv och Mark Ronson-producerade Family Man ger albumet den bredd som behövs. 

Allen delar också med sig av rakbladsvassa analyser av omvärlden ofta i kombination med dancehall- och skafärgad pop. Lite som på debuten från 2004. Inledande Come On Then och Higher känns som helt unika versioner av den poppen som färgar spellistorna idag. Ändå är de så säregna.

Radiosingeln Lost My Mind känns så desperat ledsam, men ändå så sockersöt. Den är inget annat än en dagboksärlig psalm för skadade själar som älskar electropop. Även det grymma grime-samarbetet Trigger Bang med Giggs uppvisar en förmåga att sammanfläta hårda rhymes med softa tongångar.  

Det här är ett album som kommer sätta avtryck på omvärlden och som äntligen känns hundra procent äkta. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA