x
Bättre kan det inte bli på ett tivoli

Queens Of The Stone Age, Gröna Lund, Stockholm

Bättre kan det inte bli på ett tivoli

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Många är de som hyllat Gröna Lunds imponerande artistbuffé till ett synnerligen billigt pris. Men nästan lika många har beklagat sig över den usla inramning som drabbar musikkvällarna. Under spelningarna störs man av illvrål från Fritt Fall-åkarna, dundrande berg- och dalbanevagnar, popcornstank och skrikande måsar som flaxar runt framför scenen. Kort sagt, det är ofta hopplöst att uppleva någon slags konsertstämning.

Men när Palm Desert-rockarna med ultracoola Josh Homme i spetsen visar sig vara i toppform, ja då blir det så bra det kan bli på ett nöjesfält. Egentligen är det lite märkligt att deras monotona robotrock drar så mycket folk en söndagskväll – närmare 11 000 personer fyller utrymmet framför scenen. Men förmodligen beror det på kvintettens sällsamma förmåga att blanda idiotenkla riff med kluriga vändningar, men ändå få det att svänga.

Och när bandet dessutom har en varierad och spänstig spellista med låtar från samtliga album (utom debuten), så behåller de både de gamla fansen samt lockar de nytillkomna som gillar den senaste plattans dansinriktning.

För oss som följt med sedan 16 år gamla genombrottsplattan Songs For The Deaf är det rena julafton; de spelar hela sex låtar från den, som sällan framförda titellåten samt Hangin’ Tree. Det blir även andra rariteter som Misfit Love och Long Slow Goodbye, en hyllning till nyligen bortgångne stjärnkocken Anthony Bourdain.

Josh Homme har ibland fått kritik för att vara lynnig, rent av grinig, men denna afton är han öppen och positiv. Han uppmanar till allsång under Make It With Chu, och säger åt oss att inte lyssna på nån annan än sig själv samt att vårda livet och kärleken. Kanske är han extra gladlynt eftersom hans tolvåriga dotter står i kulisserna. Å andra sidan tjuvröker han under trumsolot i No One Knows och svär så det osar i mellansnacket.

Visst finns det några svackor, främst de nya låtarna Head Like A Haunted House och Domesticated Animals som inte fäster nåt vidare. Och om bandet väljer att bara spela en låt från Rated R, så borde det vara Feel Good Hit Of The Summer hellre än Monsters In The Parasol.

Men det är blott små sprickor i en annars glänsande föreställning. Och när bandet avslutar de två timmarna med riffrökarna You Think I Ain't Worth A Dollar, But I Feel Like A Millionaire och A Song For The Dead så kan man inte annat än njuta av ett ösigt röj som till och med blåser bort måsarna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA