x
En showman ut i fingerspetsarna

Beck, Gröna Lund, Stockholm

En showman ut i fingerspetsarna

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

En gång i tiden, när jag hade hår på skallen, så gick jag in till frisören med en bild på Beck som fanns i ärevördiga tidningen Pop (RIP), och sa till honom: "så här vill jag se ut".

För så cool var Beck Hansen i början av sin karriär. Alla ville vara som honom, en blond, 20-nånting gammal Kalifornien-slacker som spelade och producerade allt själv och sjöng om att vara en förlorare, ha en fot i graven eller att MTV fick honom att vilja röka crack.

Vad han än gjorde blev det rätt, även när det inte var lysande. För han satte sin unika prägel på allt han gjorde, och vågade testa det mesta från träskblues och pop till hiphop, soul och country. Eller vågade, han bara gjorde det utan att bry sig om vad nån tyckte eller tänkte.

Nu är klockan 20 år senare, men den 48-årige Beck ser fortfarande oförskämt fräsch och ungdomlig ut. Det är som om åren runnit av honom som vatten på en gås. Visst, det var länge sedan han var lika kreativ och spännande som i mitten på 90-talet, och hitsen har lyst med sin frånvaro ett bra tag, men han har alltid hållit en hyfsad nivå på det han släppt.

Framför allt Sea Change, som kom 2002, är en modern klassiker, även om låtarna från den inte riktigt gör sig på en scen på ett nöjesfält i norra Europa och därför väljs bort till förmån för material från nya danspoppiga Colors och en rejäl hitparad.

Och varför inte, på ett nöjesfält ska man ha kul, och det har vi i Becks sällskap. Tillsammans med sitt band kör de en professionell show utan några större svackor. Topparna blir inte oväntat hitsen, från inledande Devils Haircut till Black Tambourine, E-Pro och allsången under Loser.

Ett charmigt solonummer i mitten, då han bland annat gör Prince-covern Raspberry Beret och enda Sea Changes-låten Lost Cause, ger en föraning om hur fantastisk en akustisk spelning på liten scen skulle vara. Det vore grymt att se honom lira på till exempel Nalen i Stockholm, Pustervik i Göteborg eller KB i Malmö.

Dessutom vinner han första pris för bästa bandpresentation. Mitt i finalnumret Where It’s At får alla medlemmar i det supertajta kompbandet en egen coversnutt spelad av de övriga i samband med introduktionen, bland annat får vi höra Dancing Queen (ABBA), Once In A Lifetime (Talking Heads) och Cars (Gary Numan). Riktigt underhållande, och i linje med resten av showen: inget världsomvälvande, men förbannat trevligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA