x
Jubileum utan riktig nerv

Glasvegas, Mosebacketerrassen Södra Teatern, Stockholm

Jubileum utan riktig nerv

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

För tio år sedan detonerade skotska Glasvegas självbetitlade debutplatta i indierockvärlden. De hade redan hyllats för sina två första singlar Go Square Go och Daddy's Gone, som visade upp en unik mix av Jesus & Mary Chains ljudväggar, Velvet Undergrounds monotoni och 60-talsgrupper som Ronettes och Supremes. Dessutom lovprisades frontmannen James Allan både för sin känslosamma stämma samt sina diskbänksrealistiska texter om socialarbetare och frånvarande pappor.

Men uppföljaren lät vänta på sig, bland annat på grund av skrivkramp, frikostigt festande samt byte av trummis, till svenska Jonna Lövgren. Så när Euphoric /// Heartbreak \\\ släpptes 2011 var den märkt av turbulensen och inte särskilt lyckad (även om den sålde bra, och faktiskt blev listetta i Sverige).

SENASTE: Way Out West bokar ikoniskt band

Tredje plattan Later...When The TV Turns To Static var bättre, men floppade kommersiellt, och bandet har gått kräftgång de senaste fem åren. Möjligen kan de väcka omvärldens intresse igen i samband med jubileumet av debutplattan, som bandet firar i höst med en mängd spelningar i hemlandet.

Så kanske kan man se Mosebacke-spelningen som ett slags genrep, något kvartetten gör för att testa de gamla låtarna och se vad som funkar och vad som behöver vässas. För konserten bränner aldrig riktigt till, det känns mer som att Glasvegas har en helt okej dag i replokalen. Den enda som jobbar riktigt hårt är Jonna Lövgren, som bankar på trummorna med en sällsam frenesi. Grabbarna i bandet … nja, de förtar sig inte direkt.

LÄS OCKSÅ: D.J. Fontana är död

Det är förstås uppenbart att debutplattan fortfarande håller väldigt bra, och det finns både glöd och kraft i låtar som Flowers & Football Tops, Geraldine och It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Bäst är dock Stabbed, där Allan verkligen gräver i djupet av sin själ och sjunger hjärtskärande rätt.

Ett stort plus är också att James Allan är hyfsat nykter, något han misslyckats med vid flera tillfällen och sabbat upplevelsen med sitt svamlande. Nu är han mer fokuserad och bjuder på anekdoter och tankar om låtarnas innehåll och uppkomst. Sen är det förstås charmigt att både hans mamma och syster är på plats i publiken – det blir mysigt och familjärt.

LÄS OCKSÅ: Svensk artist dömd för sexuellt ofredande

När bandet avverkat albumet går de av en stund, men återkommer snart för extranummer, bland annat den lite förutsägbara Ronettes-covern Be My Baby. Däremot avslutas det hela med en elakt bra version av Lots Sometimes, som nästan döljer faktumet att bandet känns en smula dammiga och passé. Hoppas att höstens spelningar kan ge dem nerven tillbaka.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA