Allt går på känsla för Göteborgs finest

Jonas Lundqvist, Mosebacketerassen Södra Teatern, Stockholm

Allt går på känsla för Göteborgs finest

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Efter att inledande låten Goda Tider tagit slut står Jonas Lundqvist stilla framför publiken och döljer ansiktet i händerna i fem sekunder, tio sekunder, 15 … Sen tittar han upp med lätt tårfyllda, rödsprängda ögon och säger ”fy fan vad fina ni är.”

För sådan är han; det är alla känslorna på en och samma gång. Inget spel, ingen tuffhet, ingen attityd, 37-åringen går enbart på känsla, och det är vad som gör honom så cool och härlig. Det spelar ingen roll vad han gör, om det så är att sprätta iväg en halvrökt cigarett, ge en av sina fans en rejäl smällpuss mitt på munnen, släppa en ölflaska rätt i golvet eller jonglera med mikrofonen.

Han är essensen av äkthet, detta missbrukade ord. Men exilgöteborgaren är så ärlig i sitt uttryck, så instinktiv och bejakande att man smälter gång på gång. Likaså i låtarna, där han improviserar fram nya textrader, eller mellansnacken som känns genuint spontana. Lundqvist bär en orange fiskarhatt, men inte för att dölja flinten, förklarar han, utan för att den tillhört bortgångne pappan till hans kompis Martin Elisson i Hästpojken. På det viset kan pappan vara med på konserten, trots att han inte längre finns bland oss. Ännu ett exempel på vilken speciell person Jonas Lundqvist verkar vara.

Nåväl, han framför ju musik också, och det gör han väldigt bra. Låtvalet denna afton är fördelat främst på senaste skivan Affärer, men även några låtar från Vissa Nätter och ett par från Så E De Me De framförs. Längtan efter publikkontakt är stor från båda håll – Jonas kliver upp på kravallstaketet med jämna mellanrum och fansen håller hans hand och stöttar villigt samtidigt som de vrålar med i texterna.

Mitt i Vissa Nätter kliver han plötsligt över staketet, och ger sig ut bland åskådarna, och trivs så bra där att han stannar kvar när låten är slut och återger minnen från Bad Cash-tiden när spelningarna allt som oftast slutade på golvnivå. Det hela är befriande impulsivt, nästan nyckfullt, fast på ett bra sätt. Så som konserter borde vara oftare, där man faktiskt blir överraskad och undrar vad som ska hända härnäst.

Fast kanske inte lika kul för kompbandet, som har svårt att hänga med i svängarna. Kanske är det därför Jonas förkunnar innan avslutande extranumret Hög Över Husen att det är sista gången de spelar med honom, eftersom ”dom orkar inte med mig längre”.

Vi får väl se hur det blir med den saken, men för oss andra är det bara underbart roligt att få uppleva mannen som gör vad som faller honom in, och jag längtar redan till nästa gång vi ses. Jag tror på goda tider, jag tror på rock’n’roll, jag tror på Jonas Lundqvist.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA